ÄNTLIGEN!!!!

Jag längtar som attans efter något jag nästan glömt hur det är. Livet utan rutin, utan vardag, en mental frigörelse från struktur och enformighet. Ett kaos där största lugnet bor. Om några dagar svirar jag runt i norrlösheten igen, där jag varje dag är vilse, men alltid går helt rätt. När alla ramar skalas bort stormas jag av en rymd stor nog att hysa alla mina drömmar. Kreativiteten blir till ett barns, som inte ens vet var änden börjar, det bara pågår, precis så länge jag vill att det ska. Jag ska samla hela världen i min famn, låta den trycka liv i livet igen. Jag vill veta hur det luktar, smakar, känns, vilka de andra är och vem jag är. Där borta. Alla dessa parallella universum, de är så jävla jävla spännande att jag inte fattar hur nån inte kan fatta det!

Som vanligt:

Nytt liv i ny blogg: WAY OUT EAST. Om ett par dar kickar det igång. Follow me.

Fullkomligheten

Juli svettas som på skattsökarens mauritiusveranda, och corazoncitot svettas det med. Ut med allt slagg, droppar ner och torkar upp i babyrosa ikeafrotté. Och blommorna i min säng gör mig så omotiverat lycklig att jag nästan undrar om det är något fel på mig ;) När gardinerna vajar i vinddraget ligger jag nästan i en hängmatta vid venezuelas berg. Men utan reggaetonbeat, bara ett fågelskri och fjärran gräsklipparbrum. Svea sommar, sommar i sverige, smoothie i magen, brunutansolfläckade anklar, ett vidgande mörkblått svim-minne på vänsterknät. Ett hjärta som slår som en filbunke. Lugn och fin, men ändå i galen extas. Jag peakar i din hand.
Nu... nu... nu... femton sekunders tystnad för de mördade drömmarna, Natasha. Inget kan springa mig förbi. Lo tengo todo.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Natasha Illum Berg, Venezuela

Bara jobba om det regnar eller? =D

BOB hansson

http://intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Bob Hansson

Reality check

Ganska så effektivt är det, att fylla sig med det allra mest triviala för att slippa kosmos kaos. I höstas slöts pakten; disconnecta elli-land från de tusen vägarna och se vad som finns där då. Det rastlösa freaket skulle sova och om han skrek skulle jag hyssja och när världen grep efter min norrlösa handled skulle den inte hitta nån euforisk puls. Istället skulle jag sitta vid mecca köksbord och måla naglarna chockrosa, pimpa skalet och låta allt annat bero.

Så har det fortsatt. Passa, anpassa, ompassa, passa in. Och så himla bra passar jag. Med sammanhang, människor, kärlek, och nästan helt normal kan jag vara i ett summer red lipstick och atlantblå festblåsa som jag inte har en aning om när jag ska få tillfälle använda.

Hon jag tror jag hade varit om jag aldrig åkt skymtar förbi ibland. Hon som tog det blå pillret istället för det röda och som inte har en clue om hur det är att klättra ur sig själv. Jag ger henne lite svängrum, och som en galning svänger hon, ut i läskiga normallivstankar om samhörighet, tvåsamhet och längekärlek. Tankar som de tusen vägarna snabbt och brutalt skulle stulit precis som allt annat jag fått för mig att vilja hålla kvar vid. Men jag har älskat det, varit besatt av det, förmågan att släppa taget om precis allt och bara stå mitt i alla stormars öga med ett stort fett smile, underarmarna blottade mot piskregnet och skrika come what fucking may! nu! nu! nu! och ingen annan gång. Så sjukt orädd och vårdslös, en ögonblicksknarkare som inte fattar att det kommer en morgondag, eller som i vilket fall inte bryr sig.

Evigheten har aldrig varit min, eftersom jag aldrig riktigt trott på den. Och även om jag kanske fortfarande inte gör det, så fattar inte min längtan det. För längtan bara längtar, oberoende av filosofisk övertygelse.

Hakuna matata

Savannens mest välborstade djur, med äntligen hemkommen-från-canada-sambo-becks i flocktäten, gjorde tillsammans med hetaste 50-talsdonnan natten helt omisslyckningsbar. Assen shejkades hela natta tills mina suktande läppar så äntligen fick möta den saftiga haloumifalafel de så länge trånat efter. Det är mycket erotik i elli-land. Nästan så man bli trött.

Sexo vs Amor

Försöker att inte vilja att ikväll ska bli den fetaste kvällen på tusen år. MEN DET VILL JAG!!
Jag vill tillbaka till innan vintern, tankekoman, dvalan och bältrosen... Till innan morfinet bromsade hjärtslagen och snön föll, och knät hoppade, och jag satt som en john bauer-prinsessa innanför ett par armar jag inte ville sluta ta på. Vägrade se en enda sanning i vitögat. Ögat som sällan såg mitt. Och människan jag var som inte alls var viktig. Ikväll vill jag vara den jag var innan jag fattade det där. Ikväll vill jag vara naiv och tvivellös och shejka mitt euforiska ass tills solen går upp. Kärlek ska va på absolut riktigt, men ändå bara lek, och sex ännu mer så. Ikväll ska jag låtsas att det inte finns någonting att förlora.

o-tuffare än vad somliga tror

Smör i solsken tyckte du att du var, och jag en sylvass kökskniv... och inget kunde stämma sämre in på hur jag känner mig. Det är jag som är smör, eller beyond smör, eller typ before smör - en darrig liten gräddpöl som vägrar bli kärnat. För just nu pallar jag verkligen inte, att bli varken smält eller skuren. Inte igen. Inte än. Och därför är det så knas att jag överhuvudtaget lyckas cutta up och fucka up, för hallå! abren los ojos! ser ni inte att jag bara är en liten pöl??? Blås på mig och jag krusas.

Meeting the ex

I love you carro =D

Klicka, läs och BOJKOTTA Berns!

Läs mer debatt här! Kolla kommentarerna där nöjeschefen Ingmari Pagenkempers argumenterar. Sanslöst låg nivå.

http://intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Berns, Kajsa Ekis Ekman

Hjärtebarn

Det räcker att titta på ett foto av dem för att komma ihåg att kärlek varken behöver ges eller tas emot, den bara är.

Inte ikväll

Älska Bobban

Bob Hansson

Barn.

Det är tvåtusen tio och jag längtar efter barn. Jag fyller förtio, hade jag fått bestämma själv, hade jag haft flera stycken. Men inte heller jag, som de flesta av oss människor på jorden, får bestämma allting själva. Vi är inte, hur mycket vi än försöker, i total kontroll.

Det är ett nytt år och vi vill alla att det ska bli bättre än det förra. Så kanske det kommer bli. Eller så kommer det inte bli så. Saken är, att vi inte vet, vi har inte den kontrollen. Livet är så mycket större än vår egen tanke, livet är så mycket större än vår egen fåfänga dröm om lyckan. Och tur är nog det, att världen är större än våra egna tankar om den. Kanske kommer jag få barn kanske inte. Kanske kommer jag förlora något jag inte vill förlora kanske kommer allt bli precis som jag tänker mig det. Men troligen inte. Och i detta tornar den öppna handens mysterium upp sig.

Jag måste ingenting.
Idag måste jag ingenting förutom att vara kvar. Här i livet.

Nej, inte ens det måste jag. Jag är totalt jäkla fri. Så vad ska jag göra av denna totala jäkla frihet? Jag kan resa mig, sätta mig, resa mig? Jag gå in på toaletten, gå ut från toaletten, gå in på toaletten? Jag kan spola eller låta bli att spola. Jag kan få för mig att jag måste bli en bättre människa eller jag kan skriva så vackra ord som möjligt om denna mellan två nätter kramade dag…

Det finns en himmel ovanför våra huvuden och vissa hävdar att det finns en annan i våra bröst.
Jag håller inte med. Det är inte en annan himmel. Det är samma. Frågan är inte om gud finns eller inte finns, utan ATT LEVA SOM OM han finns. Så sa någon, jag minns inte vem men visst var det fint sagt? Att det är din egen handling, ditt livs och din vardags verb som avgör skillnaden mellan tomhet och mening. Frågan är inte om man är älskad eller inte, utan att leva SOM OM man vore älskad. Det man ger är sannerligen det man får, tänk regn och din hjärna ska bli blöt och kall och himlen grå. Tänk sol och din kropp kommer slå ut i ett leende som inte kommer stå solen på himlen långt efter…

Förutom att leva i världen, lever vi i vår uppfattning om världen. Kylan slår mot den enas kind som en hammare av krig, medan den mot en annan kind blir en ringklocka av liv och närvaro. Det finns en obarmhärtig frihet. Även om man inte kan välja vilken värld man lever i, kan man välja hur man förhåller sig till den.

Igår åkte jag en buss och på den bussen stod en 60 årig rund kvinna från ett annat land och hon skrattade så högt så högt. Hon slutade inte ens när hon skulle kliva av. Hon till och med slog sig över knäna… Vi andra såg på varandra och hennes skratt hade blivit som tunna trådar mellan våra hjärtan och hårt hade blivit mindre hårt, mjukt hade blivit än mjukare i denna blåa buss på jorden.

Genom att inte rädas varken sitt eget skratt eller våra andras dömande blickar förvandlade hon denna bussfärd från något att glömma till något att minnas. Genom att inte skjuta upp glädjen för att den eventuellt inte passade in, hade hon fått oss alla att passa in lite än mer. Blickar möttes, leende delades, det är när ordningen bryts som guds änglar vaknar till liv, lägger sina av ljus vävda händer på våra axlar och puttar oss närmre varandra. Det är när ordningen rubbas som flocken står axel mot axel och hoppas på att kärleken ska övervinna allt, att det som skrämmer oss ska visa sig vara en skimär, en hägring….
Hon skrattade sin människa ut över hela bussen och vi blev, om än för ett ögonblick, alla mer människor. Att leva som om vi är älskade, att leva som om vi vore värda intet mindre…

Det är ett nytt år och jag önskar i min fåfänga vad jag önskar varje nytt år, att detta år ska bli det bästa året, att det här året ska ge mig precis det jag vill och bara det jag vill. Men det kommer troligen inte bli så enkelt. Det kommer bli större än så. Och det enda jag kan göra är att, oavsett vad som händer, göra mitt bästa för att leva mina dagar SOM OM jag är älskad SOM OM gud finns SOM OM just det som händer är en stor mystisk present lagd i en öppen hand som är mitt eget köttröda hjärta.

Och jorden är inte rund som en kind av en slump.
Också jorden är till för att klappas.

http://intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om bob hansson

Leka människa

Klitte-kuken-predikan =D

Det kom ett besök från götet och plötsligt blev 1:or och 0:or kött och blod. En cool transformation som tog plats i folkets park under sex timmars solgass. Arton nya fräknar senare var malmö kallt och vi (Momo) rullade bräda genom Babylon, mot Mecca och salsa class. En fin dag, och ett fint nytt hej som inte var det sista.

Också terapi

Kass bild men bra perspektiv.
<3

Dagboken I love you!

Bittersweet I tell you, att läsa igenom gamla dagböcker. Jag trodde inte jag skulle skratta så mycket, men ärligt, läs det här, det är så himla himla roligt och fint :)

27/2-1996 tisdag. (precis 12 år fyllda).
"Oh, nej jag tror att John gillar Caroline mer än mig! Det är säkert för att hon är snygg och poppis. Jag önskar att jag var lite rolig. Det är ju därför John är populär. Det är just skämten eller kvick i munnen som blir poppit. Det är visst inte populärt att vara killig. Jag hoppas och undrar när det blir populärt. Hoppas, till sommaren. Jag längtar."

Andra saker är lite mer scary, som en del av det jag skrev som femtonåring. "jag är två personer"... 11 år senare uttrycker jag mig nästan precis likadant. Känslan av att vara tudelad har aldrig riktigt försvunnit, och viljan att ta bort det gamla och ösa på med nytt har nog fortsatt.. fram tills nu ;) Dagboksläseriet är del av min förlikning. Följande text är för mig sjukt tragikomisk, men jag gillar den. Here it goes.

15/11-1999 måndag.
"Jag är så liten. Jag är bara 15. Kommer jag att bli större? Det tar så lång tid att bli stor.
Det är konstigt. Det är fortfarande något inom mig som får mig att bli osäker. Osäker på saker som jag, om jag tänker efter, egentligen klarar. En bit av mig vet att jag klarar det mesta, att ingenting är omöjligt och att ingen situation kan vara värre än att jag klarar av det. Men den andra biten klarar ingenting. Den biten kommer från en person som jag brukade vara. Det är som om mitt nya jag, som antagligen kommer växa mer och mer, måste få prata. Det är som om det gamla jaget och osäkerheten tar över om jag inte pratar och skrattar. Jag är två personer. En ny och en gammal, en svag och en stark. Jag hoppas verkligen att mitt forna jag kommer att försvinna och de goda sidor jag har nu kommer att bli hela mig.

Jag har kommit på en sak. Jag är tuff. Jag är stark. Jag kommer aldrig att låta någon trampa på mig och behandla mig hur som helst. Jag kommer inte att tolerera det. Jag trodde att alla kände så, men det gör de inte. De har helt andra syner på livet och andra begränsningar.

Jag förstår mig till exempel inte på de som strular med en massa killar, låter de utnyttja dem och sedan vara helt okej med det, gå vidare. Känner de sig inte ruttna? Det är i alla fall inte något jag skulle göra. Mest för att jag tycker att ett sådant beteende är pinsamt, men också för att jag har för lite självkänsla. Jag tittar på ett par och undrar varför han tycker om just henne och det gör mig rädd att hamna i ett förhållande där jag inte förstår varför han gillar mig, just mig?? Jag är rädd att någon ska förälska sig i den ena delen av mig och sedan dumpa den andra. Men alla har väl dåliga sidor och den andra personen tycker om henne ändå. Det är nog så det måste vara i ett förhållande.

Jag vill inte ha en kille. Inte som den person som jag är nu. Men senare då jag är äldre så vill jag ju självklart ha en. Man måste väl inte börja när man är 15 år. Då är man väl ändå för liten. Det är kanske då man ska upptäcka allt man kan göra med en kille. Det är väl då alla strul, kyssar och sådant ska tränas in, eller vad man ska kalla det, men jag tycker att man ska göra sådant av kärlek. Det ska styras av hjärtat, inte hjärnan."

Barnvakt

Han är så söööt när han sooover (med sin lightening-lastbil och mjukisgrodorna), själv har jag inte fått mig en blund. Det är den bästa av gåvor, att kunna sova lugnt...

Wobble away!

Dödens dödstrött. Kanske en vanlig effekt av att slita en miljon nya insikter direkt ur corazoncitot och maila dem till någon som man inte är säker på vill ha dem. Men jag ångrar inget, för man kan ju tydligen bara ångra saker man inte gjorde. En filosofi som funkar i elli-land ;) Longboardade med ett haltande hjul genom mörkermalmö... hittade inte så mycket asfaltdröm, men det var en dröm att chris sprang bredvid och drog mig i armen. Hittade dessutom vad som kan vara malmös enda backe(?). Smalbenen värker och jag misstänker att kvadrupla salsasnurrar på strumpläst inte gjorde saken bättre. Hitta balansen. Ett framtida projekt. Nutida projekt: Sleep.

Sanning och konsekvens

Klarar du dig själv då? Ja det gör jag. Nickar övertygande och han tittar på mej som om han väntar på att jag ska inse att det inte är sant. Men det gör jag inte, blir nästan irriterad, flackar med blicken runt hans ögon och så säger jag det igen, JAG KLARAR MIG SJÄLV, jag gör det, jag gör faktiskt det. Det har jag alltid gjort, lägger jag till inne i huvudet. Det tar flera dagar att inse att det är mitt livs lögn.

Fly fäkta fly fäkta fly fäkta

Damn. Hade hoppats på ännu en likgiltig dag, men natten var orolig. Kanske för att jag var tvungen att hämta ut duntäcket igen ur garderoben o lägga ovanpå de rödhåriga sjöjungfruarna. Det gillade de inte. Kanske för att jag innan dess satt på Saplas uteservering med ryggen mot bagdad livs och tvångsmässigt tittade mig över axlarna var 30:e sekund. Kanske för att jag sträckkollar på relation-sex-serien "tell me you love me", vilket typ är den sista serien jag borde kolla på just nu.

Men igår var ändå okej, idag är mindre okej. Jag hatar att solen skiner, och jag hatar att jag har en deadline att hålla. Om inte den hade funnits hade tiden varit min vän. Då hade jag kunnat sluta ögonen och bara vänta på att dag ska bli natt och natt ska bli dag, och däremellan hade jag dansat salsa och bachata, hängt med folk, kollat på en miljon filmer och tagit en tripp till precis vilken destination som helst i världen. Jag behöver rumbla runt i nya gatunät där jag inte känner mig som en fluga som klistrat fast. Så sjukt frustrerande att inte kunna njuta av våren, att jag inte kan vara glad, inte har någon självdistans och inte klarar av att göra mitt jobb. Det är så jävla otacksamt att ha dåligt samvete uppepå alltsammans. Skitliv.

Crossing over

Så vaknade jag med samma clave-beat som jag somnade med, som om natten aldrig hänt. Dagen är likgiltig, men mindre ond än igår. Flörtar med humöret, spelar sofies fina bachata-playlist och lockar till mig små fragment av förtryckta planer... trans-atlantic, ass-shejking, longboard, tusen vägar och nada horisonter... Pakten är bruten. Nuet behöver sin framtid. Kanske är jag redan påväg igen, rycker i nödutgången ut från ett normalliv som plötsligt känns fett meningslöst. Ett framtidsfritt nu-leveri med kärlek som opium och allt annat on hold har varit lärorikt, sjukt vackert, coolt, men samtidigt kanske mer overkligt än något annat liv jag haft. Blicken klarnar när drogen går ur kroppen. Jag ser ljuset jonathan! ;) och det är ju inte döden, det är nangilima! <3

Aii mamita!

Två och en halv timme salsa är två och en halv timme glömsk glädje. Ritmos latinos kommer rädda mitt liv. Det meditativa beatet av claves blockar all destruktiv hjärnstiss. Inte en tanke blir tänkt, bara kropp som virvlar runt och som allra bäst i takt ;) Nu ska salsasvetten ner i meccas avlopp, men förnimmelsen av något som kan va en light version av paz, även om den troligtvis är högst tillfällig, hoppas jag kan följa med till söms, ner under rödhåriga sjöjungfruar på sommartäcke i renbäddad säng. De klappar inte på mig, men det måste jag ju också lära mig att leva utan.

Sudda sudda bort

Aggressiv utrensning, städeri till och med under sängen och bakom klädhängaren. Snabbt, hårt, tanklöst, bara BORT ska det gamla och öppna fönstren och in med solen och vårluften, som om den kunde städa ur mig på samma sätt. Röjer rummet i väntan på tiden som ska ta all annan skit med sig. Den väsentliga skiten. Snart, men troligtvis inte jättesnart, ska jag va fri igen, och lita på livet, och kanske till och med på kärleken. Den dagen den dagen.

Natten

I was aiming for the sky,
ended up flat on the ground
But once again the sun is rising,
I better keep on walking
Keep on walking

Salem. Jag vet inte det där med solen. Den här natten känns som den längsta, och moset i huvudet gör att allt flyter trögt. Tiden med. Jävla tid. Och älskade tid. Ticka snälla ticka snabbare och skin solen, gör mig fri, och glad och varm, och fin. Jag pallar inte ontet, fucking hjärthutter som rycker i allt. Jag kommer inte sova. Jag ska skriva tills jag vet vad jag ska tro på. Instinkt, intuition, magkänsla, andras ord, andras löften, jag ska rota runt i spillerhögen tills den mejkar sense. Men egentligen, vad spelar det för roll? vad som är sant. Jag tryckte på det lilla krysset och släckte ner alla källor till framtida tvivel. Syns inte finns inte. Facebook, världens ansikte, ibland ett ansikte jag inte vill ha upptryckt i mitt. Jag ska bestämma mig, sen finns inga alternativa sanningar. I will keep on walking keep on walking.

Jag somnar nog nu ändå och låter det undermedvetna städa upp bland spillrorna. Imorrn kanske solen skiner igen. Åh vad jag vill det så jävla mycket. Skin skin skin!

Schizo

Bryt upp bryt upp den nya dagen gryr oändligt är vårt stora äventyr.. Men ibland är jag bara ett apatiskt litet elli-barn. Med knäna infällda över solarplexus och linsögat fasttorkat i grannens tak. Så ligger jag och kollar ut i en nästintill blinklös timme, timmar, dagar nätter evigheter? och ändå är det nog bara en liten stund. Tänker på hur bräckliga mina små ben är, hur lätta de är att veckla ihop, hur lätt det är att bli till en mycket liten boll som nästan försvinner inte bara i sängen, men i världen. Orka veckla ut sig, orka vara stor o stark, orka vara vaken.. Men så måste jag ju... Övertankar endorfin, repellerar ledsamhet som vore den en människostinkande fågelunge. För då kan jag gå till ica o handla körsbärstomater, då kan jag vårpimpa min cykel, köpa en dagbok med blå katter, och skratta högt, nästan högre än annars, som för att överbevisa, att allt är precis som vanligt. Och det är just vad det är, alldeles exakt precis som vanligt. Så som vanligt att jag tror att jag ska gå hem till dig imorrn, gosa in mig under ditt käkben, äta thai o sova sked. Då undrar jag om inte apatin är bättre. Den är åtminstone ärlig.

Som du såg mig

Det är inte alltid det går
att plocka upp nån
och bara dansa.
Lilla väsen
Sparar dig
inuti
med all din finaste finhet
där jag kan va med dig
på riktigt

En helt vanlig helg...

Så har man gått och blivit kryckmongo. En fantastisk avslutning på lördagens födelsedagsfest och en lika fantastisk start på detta mitt 26:e levnadsår. Troligtvis är det alla vueltas simples, dobles, triples, setentas, setentayunos o samtliga complicados som tagit ut sin rätt på stackars knät. Synen av knäskålen i princip utanför benet var i klass med sånna där skateolycksvideos jag hatar. Knäskålen hoppade tillbaka på ett kick, men bandage och fryst spenat till trots gjorde det sadans ont. Krävde morfin, men fick istället ipren och vegansk chokladkaka som bästaste christofer lagt ner sin ljuvligt smakande själ i. Blev duktigt omhändertagen av en läkare, en socionom, en arbetsterapeut och en nanotekniker vars sammantagna kunskap utgjorde ett perfekt team. Ett aningen onyktert team, men ack så underhållande. (jag skrattade och grät)

Dagen därpå, alltså alla hjärtans dag, spenderade jag och carrocarola på akuten. Bakfyllefjantiga som vi var hamnade vi sist på prioriteringslistan och var tvungna att vänta över fyra timmar innan vi fick komma hem o käka bakispizza. Efter röntgen fick jag doktor Lisas dom: INGEN DANS PÅ SEX VECKOR. Supersug deluxe, men jag har ändå bestämt mig för att inte vara bitter och istället glädjas över att knäskålen inte drog med sig nån benflisa. Sex veckor är en droppe i havet i knäsammanhang.

Tack vare okryckvänligt väglag ute lär kryckmongot få spenda en halv evighet innanför meccas väggar. PÖÖLIIIIS kom o ge mig nyheter från utsidan! ta gärna även med filtertidningar och ätbara läckerheter. Thai, sushi och cholle är tre starka favoriter, men jag är öppen för överraskningar. Hjärtligt välkomna på en helt kravlös visit!

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om alla hjärtans dag, salsa

El camino comienza con un solo paso....

(vägen börjar med ett endaste steg)

Praia Leblon från 26 våningen

Nu har jag sparkat liv i sydamerikaprojektet igen. Det känns... JIIPPIIIE! :) Sabbatslivet har slumrat i sin ofärdighet sedan tidiga hösten och det har nog inte gått en vecka utan att jag undrat när jag ska få tid till att skriva färdigt det. För det SKA bli färdigt. Den nya deadlinen är 14 juni då sommarviket på helsingborgs dagblad går igång igen. Igår blev Rio nästan färdigt... trodde det skulle vara sjukt svårt, kanske till och med omöjligt, att skriva med ett år mellan mej och minnena, men tvärt om så har tiden sorterat bort det oväsentliga och lämnat kvar det som är mest värt att berätta. Reseskildringar kanske inte bör skrivas med färska minnen eftersom det blir allt för överväldigande, gigantiskt, obeskrivbart! Däremot önskar jag att jag hade antecknat mycket mer, men hur fan gör man, när vad som helst, i slutändan kan bli nåt värt att berätta? Hela livet är ju boken. Heh nej, här sysslar vi inte med väl avgränsade ämnen. bah! =D Men vem har sagt att man ska göra det lätt för sig. Satan i gatan vad jag lärt mej mycket på det här projektet, och även om slutprodukten kanske inte kommer bli direkt briljant, så kommer kanske nästa projekt bli det :) Sabbatslivet grundar en skillad framtid. Det tackar vi för :)

Här kan man sitta och ha det underskönt

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, sabbatsliv

Kylvaror

Framförallt gillar jag spontandikten:

Med klor genom handen
Och sus i örat
Bör jag kunna se meningen med livet
Men ändå förstå
Att sex inte är någon idé.

Men "Jack I'm flying (over Amazonas)" är oxå fin. Igår fick jag mail av denna min panita guapita catalana favorita att nu, nu por fin har hon köpt biljetten från bogota tillbaka till spanien. Inte för att hon vill, men för att det är dags. De där biljetterna hem alltså... vilken schizo ångest de ger... att sluta trampa ny mark och åka tillbaks, att lämna alla nya kärlekar för att återvända, till folk o platser man packat in i nostalgi, men som man nånstans vet inte är som de en gång var... för att man själv inte är den man en gång var. Det är trippelt nervöst att återvända som att dra... En undran om hur jävligt gapet ska vara denna gång, mellan självet och folket, självet och staden, livsstilen, filosofin, samtalen... hur mycket E.T man blir, och för hur lång tid. Galet alltså, vad skönt det är att vara anpassad. (*nöjd*)

MEN, alltså, Elisa landar i barca i slutet av februari, förhoppningsvis i ett glatt och o-schizo skick. Och ett par dagar senare far jag dit för att säga Hola och kränga truita de patates. Aaaah våren möts i catalunya, det blir sweeeeeeet :) :)

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om catalunya, barcelona, resa

Folk och fä

Tid och rum, skumma ting! De misshandlade kultingarna äter varandras kadaver i klaustrofobiska utrymmen på en gård inte alls nära dig, eller mig. Syns inte finns inte! kraxar vildvittrorna och folket praktiserar konsumentmakt noll. Efter två veckors mediedrev är intresset lika lättslaktat som grisarna.

Och plötsligt är det omoraliskt att åka till Dominikanska för att Haitis katastrof är så - just det - NÄRA. Blir det alltså mer rättvist för att vi sippar drinkar på Koh Phagnan istället? Världen var pretty much feteorättvis innan jordbävningen, men för att världssamvetet ska vakna får det vara max en liten paradisö mellan oss och katastrofen, annars får det va.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Haiti, grisar

Saker jag inte förstår...

Sebastian Piñera med en av sina anhängare

Till exempel fattar jag inte riktigt hur Chile kan kallas för "stabil demokrati" när endast 10 procent av de under 29 år röstar. Högern och mångmiljardären Piñera vann, Pinochet-anhängare har åter chans till regeringsposter, och vissa spår början på slutet för latinamerikas vänstervåg. "Ganó la ignorancia" (okunnigheten segrade), skriver Rainier från Valpo. Es una pena. Minst sagt.

Förstår inte riktigt heller när media rapporterar om "plundring" och "illegala aktiviteter" i Haiti. Får det att låta som om folk försöker sko sig, när det obvio handlar om att försöka undvika att dö. De där orden är en skabbig missmatch med ett land som just rasat. En lite snyggare bild publicerades i HD idag.

I övrigt är allt glasklart.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Chile, Piñera, Haiti, Latinamerika

Det brinner i natten

När bilar brinner på drottninghög får elliland så snällt stanna på nattred. Hon är trött, hon är mycket trött, hon vill att ljusgrön artikel ska bli mörkgrön artikel. Hon vill att polisen ska svara när pudding ringer. Hon vill snarast sitta i en bastuvarm bil påväg mot malmö hem, nattamacka o duntäckesäng. Men hon gnäller inte. Sånt sysslar inte elli-land med. (eeelleer?)

Extremt ickegnäll är följande: Detta är sista veckan antropologi, sista veckan heltidsstudier o bokplöjeri. På fredag ska den fetaste studien ever presenteras; COSMOCLUBBIN'. Nu ska sanningen ut; hur cosmopolitan är egentligen Malmös klubbar, och hur står sig allas vår multikultifavorit möllan under vår kritiska lupp? Är det verkligen We are the world, we are the children, eller finns det kriterier för att få vara med? Och vill man va med? Håll till godo små barn, svaren kommer i veckoslutet.

På fredag kommer Carrocarola hem från Indien och då ska vi fira hennes examen (och kanske lite min examen med) = fest, mat, matfest? Sen börjar ledigheten... 5 månaders skrivande. Minst fyra reportage och en Sabbatslivsbok ska färdigställas innan sommarviket kickar igång. Life is good. Till och med i svea. Detta borde firas mycket oftare.

NUUUUU åker vi HEEEEM!

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om pudding, hd, bilbrand

Mitt liv i statusuppdateringar...

(Vid dålig syn klicka på bilden)

MITT LIV ÄR OÄNDLIGT! Facebook kapslar in elli-land i ett nötskal, och 2009 har varit typ världens bästa år :) Ikväll har oxå varit en bra kväll. Jag och Jenny har fortsatt med vårt på grund av bältros försenade cosmoclubbinprojekt som inatt tog oss till konstrasternas kontrast bodoni och koi... men eftersom klockan snart är 4 (och eftersom det står en snögubbe med läppstift i min hall) klistrar jag in följande från fejjan istället. Kärlek och gonatt.

Kingen Tre julafton?

Hace 4 horas · Comentar · · Ogillar

Te gusta esto.

Ellinor Avén

eller midsommar? Hoppas du är där du får snaps. Jag har upplevt en mycket varierad afton som började med jamaicaflaggor och mingel med åldrade smått oversizade rumpskakbrudar och svarta män i mössa. Vidare vipade vi in på ren nåder på det överfulla snobbishstället på lilla torg med dresscode canadian goose/kavaj och mongohöga klackar (jag tror t.om en hade de där röda jag fulprovade du vet) Sen avnjöt vi tvångsgnuggning, taffs, catfight, skallning x2 samt champagnekrig. Puuuh.. det var ALLT. Imorrn kan du kanske låtsas att du inte läst det här så att jag har nåt att berätta. annars kanske det blir helt tyst. puss gonatt

Hace 26 minutos · Eliminar

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om bodoni, koi, facebook

Ingen vart

Har just sysslat med lite omdefiniering av själv och självets lilla liv. Då, nu, (inte sen). Titta höger ----------------->


:)

Och ja det är helt sant, INGA RESPLANER. Helt medvetet är det på detta vis. Just nu praktiserar jag något som jag tror brukar kallas för "lugn". Mamma har pratat om det där, men jag har aldrig riktigt fattat, och jag fattar nog i ärlighetens namn det inte riktigt än heller, för lugn är nog ingenting man kan praktisera, det är nog något man är. Men ibland måste man väl öva på att bli. Till exempel lugn.

Att vara lugn och låta nuet bara vara är slöseri med tid i ett liv som vill ha action. I ett lugn köps inga flygbiljetter och föds inga crazy spektakel som bombar upp i hjärnrummen. Expansion, förvirring, ifrågasättande, pånyttfödelse. Drogerna i min kanyl.

Bältrosen levererade en ny drog i kanylen. Morfin. Det här med droger, bortom bortfrätna hjärnceller och psykoshot, ger de ett tillstånd av förändring, och genom närheten till det nya får man distans till det gamla. Titta på det. Vrida på det. Kritisera ett normaltillstånd som kanske behöver sig en kick ut i något annat. Hjulspåren. Djupa. En drog kan vara maskhålen i leran. (Utan att romantisera. Ni fattar!)

Uppkrupen bakom hans rygg la jag tinningen mot skuldran och ville att han skulle sjunga lite för att det vibrerade så skönt genom kroppen. Moorrrfiiiiiin och största LUGNET. Ett sådant nedrans lugn att jag vaknade tidigt morgonen därpå OROLIG för att jag inte hade lika ont längre och inte skulle få ta mer morfin. Då var det plötsligt ganska lätt att se bristerna i min brutala livsrollercoaster. Den håller spyfart. Och min kropp kollapsar. Så nu tänker jag sitta här och käka sockervadd på bänken bredvid ett tag. Hela vintern ska jag sitta här och producera mitt eget morfin.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om morfin, bältros

Bobban alltså

"Det liv som nästan alla människor vill ha är ju att bryta sitt ego gentemot någon väldigt nära", sa KG Hammar till Bob Hansson. Jag läser "KÄRLEK hur fan gör man" och det är trevligt... att läsa om rädslorna, om inre barn och monster, om att plocka fram mörbultade hjärtat, men bara för att visa, inte för att lägga i någons händer. Dela svaghet utan att ha någon annan att ansvara för det. Och om att lyckas svinga på var sin gunga i samma karusell, leva parallella liv istället för att äta upp varandra. Hur viktigt det är att inte förlora mötet med sig själv och bli tom, och sen försöka fylla tomheten med den andre istället för med sig själv. Känns som en fin grej att fokusera på kärleken man ger istället för kärleken man får. Kärlek som ett spontant uttryck, i ett hårfästsmek bara för att jag verkligen inte kan låta bli att klappa lite för att du är så FIN! :) Att ge precis vad jag känner utan att oroa mig för det okontrollerbara, som är det du känner. Det spelar ju lixom ingen roll hur mycket hårfäste jag klappar, du tycker inte mer om mig för det, därför försöker jag klappa ovillkorligt... verkligen tänka på det... det känns som en sjukt viktig skillnad.

Jag tänker på lagomhet oxå. Ibland känner jag mig som en läskig alienbläckfisk som i nån slags ovettig besatthet försöker tränga sig in med alla armarna i alla öppningar den kommer åt i en annan person. För att jag saknar tålamod, för att jag är nyfiken och inte pallar springa i labyrinter för att nå fram till den där skatten jag vet finns där inne. Men sen räds jag också distansen. Att tränga in och eliminera allt utrymme är ett sätt att försöka kontrollera det som potentiellt kan skada mig. Så himla inte Zen! Men jag vet det, och jag övar, och är jätteduktig :)

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Bob Hansson, kärlek hur fan gör man

På tal om kärlek...

...kommer en favorit i repris.

The Invitation

It doesn’t interest me what you do for a living.

I want to know what you ache for

and if you dare to dream of meeting your heart’s longing.

***

It doesn’t interest me how old you are.

I want to know if you will risk looking like a fool

for love

for your dream

for the adventure of being alive.

***

It doesn’t interest me what planets are squaring your moon...

I want to know if you have touched the centre of your own sorrow

if you have been opened by life’s betrayals

or have become shrivelled and closed

from fear of further pain.

***

I want to know if you can sit with pain

mine or your own

without moving to hide it

or fade it

or fix it.

***

I want to know if you can be with joy

mine or your own

if you can dance with wildness

and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes

without cautioning us

to be careful

to be realistic

to remember the limitations of being human.

***

It doesn’t interest me if the story you are telling me is true.

I want to know if you can disappoint another to be true to yourself.

If you can bear the accusation of betrayal

and not betray your own soul.

If you can be faithless and therefore trustworthy.

***

I want to know if you can see Beauty

even when it is not pretty

every day.

And if you can source your own life from its presence.

***

It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied.

I want to know what sustains you

from the inside

when all else falls away.

I want to know if you can be alone with yourself

and if you truly like the company you keep in the empty moments.

***

Oriah Mountain Dreamer

Lay me down on a bed of roses

Att vara groggy på morfin är en ny känsla, även om det känns rätt likt en svamptripp. Som en seg dimma som ålar sig under skalpen, får tinningarna att domna och ögonen torka. Ligger lite som en gröt runt hjärtat... och jag andas som på la paz-höjder, i slow motion. Ingen hunger, bara en svag förnimmelse av elektrisk smärta i, bakom, under, över revbenen, eller i nerverna som kryper runtomkring. Bältros mina vänner är en fantastisk sjukdom. Sen barndomens vattkoppor ligger viruset och lurar i nerverna tills det får chansen att bryta ut på nytt. Då kommer det i form av vätskefyllda blåsor och sår från ryggraden fram till naveln i ett perfekt format bälte. Men det värsta är inte såren. Det värsta är nerv-värken som skickar ett ösregn av elektriska stötar genom köttet. Det näst värsta är att det kan ta månader för det att gå över. Även efter såren läkt kan ontet bli kvar. Det skulle suga så fet valballe att jag inte har fula ord nog.

De frågade om jag var stressad eftersom det inte alls är vanligt att så unga personer får bältros, men jag visste inte vad jag skulle svara. Hur skiljer man på stress och svea vardag? I teorin borde jag inte vara stressad.. tar inte skolan särskilt seriöst, chillar med det mesta, har direkt inga krav... men nånstans ligger det ett gnag. Som mest kommer på natten... det ständiga existentiella gnaget om MENINGEN som jag inte får rätt på.. och det särskilt inte här där det inte finns tid att varken tänka eller känna. Nu tar jag paus. Från och med idag fram tills sommarens heltid kommer jag gå långsammare, cykla långsammare, läsa fler böcker, facebooka mindre, sluta titta på klockan (förutom när jag gör paj), skriva mycket mycket mycket mer, promenera i löv, klappa på träd och på riktigt tänka igen. Och öva mig på att kommunicera utan ord. Det blir en morfinfylld resa tillbaka till elli-land. Det blir fint.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om bältros

Latin Love

Javier Manik

Lycklig. Svettig. Död, och småmör rygg. Men VÄRT! Oj oj oj oj oj SALSA, les digo, galet orgasmiskt är vad det är. Den här veckan är latinovecka número uno. På onsdag spelar allas vår favvogatumusikant Javier Manik på café Medina vid möllevångstorget. Där ska jag beblanda mig med en couchsurfare från costa rica som flyttat hit med sin danska tjej, och por fin få snacka lite spanska igen. På torsdag är det Club Trini Heat på Carib Kreol, vilket låter mycket awesome och chillvänligt. Och på lördag är det gran finale med Club Azúcar på tangopalatset med ritmos latinos hela natta.

Hoppas bara på att det inte är lika skum stämning som på salsa social clubben. Jag vill icke se folk tryckta mot en vägg, underlägsna och lite lessna tittandes på proffsens show. Och jag vill inte se proffsen med hakan i vädret och snorkiga face. Var är GLÄDJEN! Det SKA vara helt totalt omöjligt att dansa salsa utan att SKRATTA eller åtminstone LE. Jag vill även slippa bli uppbjuden av dudes som gör det mest komplicerade de kan komma på efter typ ett grundsteg. Mest komplicerat vinner INTE. Särskilt inte om det får danspartnern att tappa bort sig. Dansa pardans är ett samspel, en relation, som går från first base till last base och alla bases där emellan. Detta har salsasverige tyvärr missat. Förspel grabbar FÖRSPEEEEEL! =D

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om salsa, javier manik, malmö, carib kreol

Ingen ser att det är duuuu

men jag såg att det var....


oj oj oj det händer så mycket i mitt liv just nu att jag inte har tid att skriva!!! .... eeeeeh nej, bannemej, det var en ren och skär, näst intill cubaröd LÖGN. Efter den individuella examinationen om "geocultural imaginations" för typ 10 dar sen (som btw gick ap-bra) har jag gjort följande:

1. postat ett brev.
2.....
3....
4........

Men brevet var i och för sig ett mycket viktigt brev och det låg en hel del arbete bakom det. Det innehöll nämligen en ansökan till en halvfarts reportagekurs på distans på Tollare folkhögskola, som ville ha både foto, personbevis och betygskopior bifogat. Mäkta meckigt, men jag lyckades! och det var ju det enda jag lyckades med.. på 10 dar. Istället för att ägna mig åt aktiviteter ägnar jag mig åt teman. MAT. KÄRLEK. KÄRLEK. MAT. DRYCK. KÄRLEK. SÖMN. Livet är helt enkelt rätt sjukt bra just nu. Och då är jag ändå i svea. Konstigt ;)

Och ingen oro finns... trots att livet snart kommer genomgå en del småläskiga transplantationer. Nya sambos, nytt liv, plugga vidare, eller glida halvfart, jobba extra, skriva färdigt sabbatslivet? stanna i malmö, åka från malmö, dansa i miami eller dansa vidare för roberto, vip:a på dansakademien och inte göra annat än att shejka ass tills sommaren kommer, eller dra... dra... en vända till frankrike o hälsa på emmanuel, till barca till elisa.... eller... bara stanna här. Jag kommer vara stolt om det rastlösa freaket tillåter mej att hänga kvar... helt (eller i alla fall ganska) lugn. Det vore stort. Revolutionerande. Ett bevis för att jag lika mycket som E.T kan svepa in mig i ett skynke o få folk att tro att jag är Drew Barrymore.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, salsa, malmö

The one big thing

Hannelli genomgår siamesisk tvilling-operation. Hon får hjärtat och jag hjärnan. "Den enkla och förvånande sanningen om Indien och det indiska folket är att när man reser dit och har med dem att göra, får man alltid klokare vägledning från hjärtat än från huvudet. Ingenstans i hela världen är detta sannare." /Shantaram. Hjärtat kommer ha det bra där borta. Kanske förälskar det sig i en bollywoodstjärna med glansig snedlugg. Är det bättre än en solbränd australienare bänni? fan, ditt resdagboksintro blev ju helt fel ;)

Hjärnan är skitglad för att slippa gå på lärarhögskolan ett tag och istället få göra en helt egen antropologisk studie :) Jag är kär i antropologi. Jag vill skriva antropologiska reportage. Jag vill bli en antropologisk journalist och hålla på med "subjunctive reporting". Detta innebär en sammansmältning av journalism och academia, som inte bara beskriver händelser (l’histoire évenementielle) eller struktur (longue durée) utan som sysslar med "medium-term history". Det är att bevaka en kortare tidsperiod, en process, något i förändring, ett sammanhang eller en trend, vilket ska mynna ut i något som tydligen kallas för "the one big thing". Fan, den där stora saken alltså, den är så... UPPHETSANDE!!

Jag har alltså bestämt mig... (sällan!) för att kapa livlinorna och köra all in. Nu är mitt mission att jaga de vassaste verktygen och bästaste råden. Det blir idoluttagning. Världen ska scannas efter förebilder som ska lära mig allt de kan. Jag vill lära mig djupintervjua, observera och tänka som en antropolog, måla som en romanförfattare och paketera som en journalist. Sen får gärna nån lära mej plåta oxå ;)

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, journalistik, shantaram, Indien

Hetast

på dansgolvet blir man om man adopterar ovanstående moves. Grästuggning och gitarrjuck kommer ta över klubbarna. Rekvisita är det nya. Det började med Anneli Exoticas krycka, nu kommer fortsättningen. Game is on... =D =D =D

Do less, be more

Momo :)

Just nu läser jag om fantasier, eller vad som inom antropologin kallas för "geocultural imaginations". Alltså hur vi föreställer oss världen och cuttar upp den i olika bitar och kladdar ner dem med olika färger som passar fint med våra fördomar, drömmar eller förväntningar. Och de där fantasierna tvinnar ihop sig med verkligheten. Ofta är det till och med så att fantasierna skapar verkligheten. Vi vill så gärna fatta oss på saker och ting och när vi inte hittar några faktiska svar så klurar vi ihop nåt som passar oss. "Människor sitter fast i ett nät av mening som vi själva spunnit", sa nån smart person.

Så tänker jag på mina resefantasier. Tänker att jag är ganska (eller iaf lite?) medveten om hur jag romantiserar det "där ute", de tusen vägarna, the far far vad som helst som inte är här, om hur jag längtar och trånar och älskar det där andra och främmande som jag egentligen hittat på helt själv och inte vet ett skvatt om. Men frågan är om det spelar någon roll egentligen om det är luftslott eller riktiga slott jag jagar. För vägen dit, VÄGEN DIT, är ju så sjukt jävla mongomagisk att det lika gärna kunde stå ett litet snett träskjul i slutet for all that I care. Och slutet för den delen, vad är det lixom.

Jag ser mig själv där ute, eller nej, jag KÄNNER mig själv där ute; luften på 4000 meters höjd, tropiska regndroppar i ögonfransarna, kraften i ett svart vattenfall, smaken av bolivianskt rödvin i ottan, hur fina vi var, hur den smaragdgröna djungeln spricker som tunnt glas i gryningen... Det är i allra gravaste laget alldeles absolut verkligt. Lyckan gick att ta på. Den fanns rent fysiskt. Det är sådana minnen mina fantasiframtider består av. De är borderline. Lite verkligt, lite dröm, lite påhitteri, lite efterkonstruktion, och kanske ganska mycket ett försök att hitta MENING med saker och ting. Med det där lilla livet som jag är så besatt av att leva till fullo.

Samaipata, Bolivia, jul och nyår 2008-2009

Så jag tror jag är tillbaka där jag började. Jag testade i alla fall. Give me that. Jag har faktiskt ansträngt mig sadan, men känslan jag har efter att ha bestämt mig för att inte bli uppstyrd än är den av lugn och självklarhet. Då måste det vara rätt. Och så berättar jag min stora upptäckt för carolina i köket och hon bara rycker på axlarna och säger att "ja, det är ju det som är DU, elli" och går iväg och äter plättar med björnbär och glass. Haha... kära carrocarola, ibland känner du mig bättre än jag själv gör ;)

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om resa

Fight! Fight! Fight! Fight!

När det krigas i elli-land kan jag inte skriva. Jag vet inte vilken röst jag ska använda. Alla mina schitzo fronter är upptagna med blodsutgjutelse och ingen har tid att företräda mig. Jag behöver medling, jag behöver konflikthantering, jag behöver peace (and love).
Att jag inte lär mig. Det är ju helt fantastiskt förunderligt att jag lyckas bli lika förvirrad varje gång jag återvänder. Men det är lite som sugiga p-piller som fuckar med självaste innersta kärnan varifrån alla känslor och tankar springer. Då är det nästan omöjligt att fatta vad som händer, som en smygig anakonda som galet långsamt slingrar sig varv på varv på varv för att sen plötsligt krama till. I never see it coming.

Ååååh och jag försöker vara så himla duktig! verkligen! styra upp styra upp styra upp, men den där karriärsrådgivaren jag gick till häromdan fick mig att inse att jag inte VILL. Jag VILL inte hitta en väg, en riktning, en plan. Jag vill fortsätta vara norrlös ett tag till. Jag VILL ut på vägarna igen. Det finns verkligen ingenting jag vill hellre. Jag LÄNGTAR så sjukt mycket att jag knappt kan beskriva det. Men ändå tänker jag på att trycka bort begäret. Plugga, jobba, kämpa, spara, leva svealiv, och framförallt hålla mig med backup-planer. Jag borde skita i backup-planer och satsa på drömmarna. Köra all in, allt på ett kort, bära eller brista, do or die. Är jag för feg för det måntro? Eller inte tillräckligt övertygad?

Jag är trött på att förklara rastlösheten. Den måste hela tiden ursäktas, den måste förstås, den måste dissekeras och analyseras, dämpas och tämjas, den driver ju mig bort det normala, alltså måste den vara ond. Inte konstigt den blir arg och börjar skjuta hej vilt. Så det är nog dags att älska honom igen, det där lilla rastlösa freaket i mellangärdet, för han är ju jag, och med gemensamma överkrafter kan vi helt säkert wresla ner den där kramiga anakondan och bege oss ut igen. Sen om jag kommer göra det topless eller inte återstår att se.

Nu gonatt! :)

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om resa

Mer bra och mindre buuu

Elli-land har blivit deppo-land. En ångestventil till nada nytta och föga glädje. Jag har ju det faktiskt galet fint och roligt nästan hela tiden, men då har jag ju ingen tid till bloggeri, och sen kanske jag inte heller ser nödvändigheten i att in-your-face-blogga om mitt fabulösa liv. Jante gillar't inte! Sen är det ju så att glädjen pyser ut genom varenda por och lämnar inget tryck kvar att lätta på. Ångesten däremot är fångad bakom tajta talgproppar och jag hade nog seriöst fått stora geggiga finnar på själen om jag inte fick skriva om det... även om det är tråkigt, ointressant, opepp, självupptaget, gnälligt och inte alls särskilt lite patetiskt.

Men jag ska anstränga mig... på riktigt, att spara ner lite lyckomoments som INTE faller under kategorin framtidsplaner. Jag ska försöka med hela mitt fladdriga corazoncito att leka "tåget är tio minuter försenat STOPP" och sen hänga kvar där med enorm balans och bara ta in saker o ting. Försöka duger.

Nu ska jag slagga. Imorrn blir det halvt skola, halvt skolk för att kunna se BANANAS* kl. 15 och sen salsa på kvällen. Latino all the way, och köp nu inga Dole-bananer (eller andra icke ekologiska eller icke rättvisa bananer för den delen) för då suger ni.

Mer om bananer imorrn...

Buenas noches.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Bananas*

LITEN

Nu är det bokat! Ellinor Avén åker till estocolmo på fredag för att hälsa på en lattjo liten krabat som heter Björn Avén. Eftersom jag ofta pratar om honom som om han vore tre år tror många att han (fortfarande) ser ut såhär:

I själva verket är han 24 år, ganska enormt mycket längre och muskligare än mig, färdigutbildad, fast anställd och imponerande bevandrad när det kommer till seriösa relationer. Jag däremot är vedertaget bättre på att spotta spagetti. På honom. Åh det kommer bli en fiiiiiiiin helg! =D

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om bröder, spagetti

Det apatiska elli-barnet

Nu närmar sig apatin. Damn it.. jag känner igen den från förra svealivet. Jag pallar inte plugga och skriva hemtenta, trots att den verkar vara en bit kaka, jag orkar inte skriva bok, trots att det egentligen är vad jag vill mest, jag orkar inte ens gå och handla. Det enda jag pallar är att ligga face down på sängen, med kinden mot det guatemalanska lapptäcket och på sin höjd blinka ibland. Härifrån kan jag se ut genom fönstret på grannarnas tegel och vindskupa, och på den förstoppade himlen som släpper igenom regn men inge ljus. Jag andas lite, vickar på de frusna tårna och tänker på att tiden inte är min vän.

Det är någonting inuti som tar all den energi och lust som hade kunnat användas till att liva upp livet, för claro que si blir allt vad man gör det till. Det är som att ha ett myggbett på insidan som kliar något så ofantligt att jag inte kan tänka på något annat. Och vad jag tänker på? Jo, en fet klick bedövningssalva som med cirkelformade rörelser masseras in tills avdomingen är total. Då kan jag känna annat igen. Jag tänker på kärleken, friheten och vägarna.

Jag får IG i svea liv. Jag är så fett underkänd. Jag orkar inte övertala mig själv om att jag klarar det här när jag så uppenbart inte gör det. Har försökt länge nu att fylla mig själv med extas, alkohol, dans och positivt tänkande. Men det enda som kan ge mig något i närheten av eufori är tanken på att få packa ryggan och svira ut i de crazy världarna igen. Jag KAN inte leva i nuet här. Jag är så totalt inkompetent när det kommer till att ta det lugnt, ha lite tråkigt, göra vanliga saker. Jag blir GALEN.

Nu planer. Ännu fler. Ännu mer.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om resa, rastlöshet

Embrace

In the metaphysical or conceptual sense, balance is used to mean a point between two opposite forces that is desirable over purely one state or the other, such as a balance between the metaphysical Law and Chaos — law by itself being overly controlling, chaos being overly unmanageable, balance being the point that minimizes the negatives of both.

Att balansera mellan ordning och kaos är troligtvis vad jag gör sämst i denna värld, kanske i hela universum, och diverse världar som må ligga i universum bortom det. Jag ska trycka en tröja som det står LAGOM på som jag med stort (eller jag menar lagomt) lugn ska bära var dag.
Jag önskar mig BALANS samtidigt som balans gör mig fantabulöst uttråkad. Är det inte en nypa ironiskt att till och med mitt resonemang kring balans saknar balans? Viva mej! Hur skitzo är man på en skala om man önskar sig en vindstilla promenad på en väl spänd lina, men samtidigt gör allt för att få den att vaja ut i extrema vinklar kontra såväl tyngdlag som förnuft. Krampande tår och sjukt messy hår. Det är nog fan vad jag får lära mig leva med.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om balans

Kallt men vackert

Carrocarola, gonzigonzalo, becks och eli cash/gold

Sunday morning has broken och den andra av septembers hösthelger är över och ute. Det börjar bli sjukt kallt att ha håliga strumpbyxor om nätterna, hur heta de än är. Snart sitter meccas fyra (se bild) med vänner i köket mest hela tiden o sippar te med raggsocksfossingarna uppdragna under rocky-joggingbyxorna. Snart kommer den där VINTERN.

Okända saker sväller under huden. Längs ryggraden och underarmarna bufflar de runt, kanske sover de i benstommen om nätterna och sen på morgonen tar de sig en fräsch liten promenad i köttlandet. Tänk om fru doktor på fredag säger att jajamensan det är rastlösheten som fått ben och nu bokstavligen kryper omkring under ditt skinn. Jag ordinerar dig långa och ändlösa resor, awesome love och spirituella revolutioner. Och just det, här får du recept på att du måste ta med den där hännibänni, för hon behöver verkligen chilla jorden runt ett slag. ;) baby...

Eller så har jag en vanlig trist matallergi.

intressant

Som sagt

varannan vatten, varannan panik.

What da hell...

Så klyshigt att man vill dö lite, men åååååh..... I don't belong here.. radiohead says it.. och ingen logik i världen spelar någon roll.. HUR HUR HUR HUR HUR ska det gå till????????? För varje vecka och ögonblick som passerar ju omöjligare blir det, för varje hemkomst mer freak. Society you're a crazy breed.. Jag vill inte ha någonting alls av det här. Knuffen i ryggen, peka med hela handen, vi ska alla ändå bara dö. spelar roll. Way out west, i rörelsen finns lugnet. Hay q viajar para no viajar. Man måste resa för att inte resa. Modigt att stanna? nä, jag låter mig spinnas in i detta klistriga nät av påhitteri! It is NON existing. Lyckan är nåt helt annat, och att jag vet det, men ändå sitter här, DET är en extrem dimension av icke modighet.

intressant

You're so special

Helt klock

Nisa

Stormen har mojnat. Jag vänder tillfälligt, eller kanske mindre tillfälligt, upp handflatorna mot svea liv och ger mig. "Små platser – stora frågor. En introduktion till socialantropologi" och "Nisa: The Life and Words of a !Kung Woman" är påväg med posten. Idag var jag på min andra föreläsning som handlade om kriget i forna Jugoslavien och vad det är att vara människa under påtvingade omständigheter. Antropologin tassar rundor på gränsen till filosofin och jag gillar't, shit va jag gillar't :)

Den antropologiska approachen till världen, sättet att jobba, sättet att tänka passar mig som värsta skräddarsydda lyxfodralet. Som ett andra skinn, enormt bekvämt, så självklart att bära att jag funderar på att aldrig mer ta av mej det ;) Inte att säga att jag överger journalistiken. Jag kan göra flera saker samtidigt. Det står i mitt horoskop.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, journalistik

Nurå???

Jomen varför inte!! Salsakursen är inställd. Vad i helvete gör jag här?

Panik!

I dag fajtas jag med den enormt starka impulsen att droppa ur och svira bort. Jag är så TRÖTT på att styra upp saker och då är det ändå inte särskilt mycket jag har att styra upp. Jag måste vara gravt allergisk mot det organiserade och planerade. Är nästan helt säker på att Lundens vårdcentral kommer hävda att mina utslag beror på heltidsarbete, silikonläppeffekten på scheman och CSN-ångest och det sugiga immunförsvaret är ju rent uppenbart en effekt av alla viktiga papper jag borde sätta in i de viktiga pärmarna som jag inte hittar.

Igår var jag på intro till antropologikursen. Lärarinnan var engagerad och fin. Ämnet intressant. Eleverna ventilerade det absolut nödvändiga: "alltså det står ju 500 ord, får man skriva 505 ord då eller alltså typ?". Alltså typ för fan snälla!

Klassrumsallergi. Allergi mot att sitta still. Allergi mot att gå i skolan. Det kliar och kryper och jag drar mig för att köpa kurslitteraturen och söka csn för då FÖRBINDER jag mig. Då ska det vara så här nu, och egentligen är salsakursen det enda som får mig att överleva tanken.
SJÄLEN HAR VÄXTVÄRK och DET GÖR ONT. Särskilt när jag vet precis var den bäst sträcker ut sig.

Hur funkar djungelhängmattan Ewis? ;)

Nu straffar spotify mig med att pumpa ut reklam om hur jag borde åka till en grön ö. Snart finns där ett par ögon som matchar det där landskapet och snart finns det möjligheter att åka dit och fucka upp alla våra fina minnen, eller fucka fram nya. Det är ett beslut jag tänker undvika att fatta.

ANDAS. Det betyder andas, och det betyder andas. Du går.
Jag ska gå till duschen nu. Sen följa min extremt nya men extremt fina vän Sofie till hennes genusklass och fortsätta ut till västra hamnen för att dansa salsa på en brygga med en i-pod och en italiensk glass, men kanske mest med sofies nica-miami-vän ricky.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om salsa, antropologi, resa

One tip for the future

Helt utan cross body skit! =D

Anklarna värker och resten av kroppen är stiff som en bandyklubba. Men aaaaaah alegria totaaaaal! fy fan va skönt att komma igång med salsakurs igen. Och en extremt intensiv sådan.
1 och en halv timme med roberto – cubanen med "hett temperament och varmt hjärta" – gav mig så sjukt mycket mer än en hel termin på sabrosa. Men så var vi typ 8 pers oxå :)
Hösten kan kanske överlevas. Så länge salsaguden rockar min värld.

=D

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om salsa, Malmö

Brain vs Heart

I väntan på att intuitionen ska slå i gonggongen.

1 september och jag är redan gnällig. Elli-land ser ut som en dajm någon trampat på. Bitarna är mer eller mindre goda, men ingen är äcklig, ändå blir jag bäbis bara för att jag inte kan äta upp alla samtidigt. Mogen vill jag vara. Tålmodig och lugn, en kompakt rullad cholleboll garnerad med ett jämt lager av pärlsocker. Vart man än biter vet man vad man får. Förutsägbar. Trevlig både att titta och tugga på.

Jag vet icke vad jag vill. Därav beslutsångest och dajmkross. Har en stark enorm, för att inte säga gigantisk, längtan att kasta av mig svea höstrock och svira iväg över skorpan med fräkenskinnet bart mot fartvinden och hjärtat i nån omöjlig technotakt som ömsom peppar ömsom deppar, men absolut aldrig tradar. Japp. Jag är RASTLÖS och fick smärre panik av att titta på antropologikursschemat som rutar in mitt liv från måndag till mitten av januari. Hujedamej. Jag har ingen aning om det här kommer att gå. Om det är det här jag egentligen vill eller om det är ett kasst försök att lura mig själv till nån slags uppstyrdhet som påstås va bra men som jag egentligen inte behöver för att vara lycklig. En uppstyrdhet som jag kanske hellre borde ta vara på nån gång i framtiden när freaket tar sig en powernap, istället för nu. NU. 25 år gammal, med dampig själ och sommarsparade tusenlappar, en gratis båt väst mot en triljon endorfiner och världens coolaste trip, hur mongo är inte jag som ens tvekar! Ändå lutar det åt antropologikurs på MAH. VARFÖR????

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, resa

Eagle eye cherry (eye)

3 dagars sängliggande med bedövningspiller och domndroppar, 10 dagars hemmahäng med svid och ljuskänslighet, sen upp till SEX månader innan hornhinnan på riktigt läkt ihop och synen stabiliserats, då förhoppningsvis till det bättre. Upp till 5 procent får göra om hela proceduren igen eftersom allt synfel inte togs bort. Hm. NEJ. Det blir ingen laserbehandling. Stort sug, men just nu känns det inte värt det. Suck suck suck... det blir att fortsätta se ständigt bakfull eller pårökt ut. Ständigt lite svullen, lite irriterad, lite osnygg. Alternativt pinna runt utan linser och systematisk undvika folks blickar eftersom det känns som om de tittar in i mina ögon en hel lång orättvis sekund innan jag hunnit fokusera. Ett underläge jag inte uppskattar. Men, som mamma säger; det kunde varit värre. Så, nu blir det optiker, glasögonköp och nya linssorter. Asi es la vida.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om laseroperation

Så nära och ändå...

....kanske precis utom räckhåll... den här gången.
Klockan 6 i morse, en stund efter att ha satt Elisa på en buss till centralen och Kastrup, anmälde jag mig till en antropologikurs 1-30 p vid MAH. Det där med att studera olika idévärldar, uttryckssätt och sociala förhållanden runtom på globen är ju precis vad jag gör och vill fortsätta göra och då kanske en UTBILDNING är bra att ha :) puuuuh...... Det är crazy. Ska jag alltså stanna här? Ska jag köpa vinterskor, gå upp tidigt på morgonen och läsa teoretiska tegelstensböcker på oxfordengelska? Mellangärdsfreaket har ångest just nu. Han vill svinga sina duracellben över relingen på en transatlanticbåt... han vill vifta med sin lilla energiska tumme mot västkust och blonda surfluggar.. åååh vad han vill löpa linan ut och gå galen! Men kanske kan jag smeka honom över ögonlocken så där som mamma gjorde när hon ville att vi skulle sova. Smeka dit lite salsakurs, lite mer tidningsvik, bokskrivande och inhämtande av enormt värdefull antropologikunskap... Sen i januari får han som han vill. Fast bara fyra månader. Sommarviken är för fett betalda för att hoppa. Men åååh! NÄR ska jag få göra min supertramp??

Jag är orolig för att drömmarna ska bli dammiga, och orolig för att freaket ska driva mig till craziness.. När livet är skumlös stiltje och känslor noll, då letar han action i precis vad som helst. Och det är inte det minstaste nyttigt.

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, Atlanten, USA, resa