Dagboken I love you!

Bittersweet I tell you, att läsa igenom gamla dagböcker. Jag trodde inte jag skulle skratta så mycket, men ärligt, läs det här, det är så himla himla roligt och fint :)

27/2-1996 tisdag. (precis 12 år fyllda).
"Oh, nej jag tror att John gillar Caroline mer än mig! Det är säkert för att hon är snygg och poppis. Jag önskar att jag var lite rolig. Det är ju därför John är populär. Det är just skämten eller kvick i munnen som blir poppit. Det är visst inte populärt att vara killig. Jag hoppas och undrar när det blir populärt. Hoppas, till sommaren. Jag längtar."

Andra saker är lite mer scary, som en del av det jag skrev som femtonåring. "jag är två personer"... 11 år senare uttrycker jag mig nästan precis likadant. Känslan av att vara tudelad har aldrig riktigt försvunnit, och viljan att ta bort det gamla och ösa på med nytt har nog fortsatt.. fram tills nu ;) Dagboksläseriet är del av min förlikning. Följande text är för mig sjukt tragikomisk, men jag gillar den. Here it goes.

15/11-1999 måndag.
"Jag är så liten. Jag är bara 15. Kommer jag att bli större? Det tar så lång tid att bli stor.
Det är konstigt. Det är fortfarande något inom mig som får mig att bli osäker. Osäker på saker som jag, om jag tänker efter, egentligen klarar. En bit av mig vet att jag klarar det mesta, att ingenting är omöjligt och att ingen situation kan vara värre än att jag klarar av det. Men den andra biten klarar ingenting. Den biten kommer från en person som jag brukade vara. Det är som om mitt nya jag, som antagligen kommer växa mer och mer, måste få prata. Det är som om det gamla jaget och osäkerheten tar över om jag inte pratar och skrattar. Jag är två personer. En ny och en gammal, en svag och en stark. Jag hoppas verkligen att mitt forna jag kommer att försvinna och de goda sidor jag har nu kommer att bli hela mig.

Jag har kommit på en sak. Jag är tuff. Jag är stark. Jag kommer aldrig att låta någon trampa på mig och behandla mig hur som helst. Jag kommer inte att tolerera det. Jag trodde att alla kände så, men det gör de inte. De har helt andra syner på livet och andra begränsningar.

Jag förstår mig till exempel inte på de som strular med en massa killar, låter de utnyttja dem och sedan vara helt okej med det, gå vidare. Känner de sig inte ruttna? Det är i alla fall inte något jag skulle göra. Mest för att jag tycker att ett sådant beteende är pinsamt, men också för att jag har för lite självkänsla. Jag tittar på ett par och undrar varför han tycker om just henne och det gör mig rädd att hamna i ett förhållande där jag inte förstår varför han gillar mig, just mig?? Jag är rädd att någon ska förälska sig i den ena delen av mig och sedan dumpa den andra. Men alla har väl dåliga sidor och den andra personen tycker om henne ändå. Det är nog så det måste vara i ett förhållande.

Jag vill inte ha en kille. Inte som den person som jag är nu. Men senare då jag är äldre så vill jag ju självklart ha en. Man måste väl inte börja när man är 15 år. Då är man väl ändå för liten. Det är kanske då man ska upptäcka allt man kan göra med en kille. Det är väl då alla strul, kyssar och sådant ska tränas in, eller vad man ska kalla det, men jag tycker att man ska göra sådant av kärlek. Det ska styras av hjärtat, inte hjärnan."