Älska Bobban

Bob Hansson

Barn.

Det är tvåtusen tio och jag längtar efter barn. Jag fyller förtio, hade jag fått bestämma själv, hade jag haft flera stycken. Men inte heller jag, som de flesta av oss människor på jorden, får bestämma allting själva. Vi är inte, hur mycket vi än försöker, i total kontroll.

Det är ett nytt år och vi vill alla att det ska bli bättre än det förra. Så kanske det kommer bli. Eller så kommer det inte bli så. Saken är, att vi inte vet, vi har inte den kontrollen. Livet är så mycket större än vår egen tanke, livet är så mycket större än vår egen fåfänga dröm om lyckan. Och tur är nog det, att världen är större än våra egna tankar om den. Kanske kommer jag få barn kanske inte. Kanske kommer jag förlora något jag inte vill förlora kanske kommer allt bli precis som jag tänker mig det. Men troligen inte. Och i detta tornar den öppna handens mysterium upp sig.

Jag måste ingenting.
Idag måste jag ingenting förutom att vara kvar. Här i livet.

Nej, inte ens det måste jag. Jag är totalt jäkla fri. Så vad ska jag göra av denna totala jäkla frihet? Jag kan resa mig, sätta mig, resa mig? Jag gå in på toaletten, gå ut från toaletten, gå in på toaletten? Jag kan spola eller låta bli att spola. Jag kan få för mig att jag måste bli en bättre människa eller jag kan skriva så vackra ord som möjligt om denna mellan två nätter kramade dag…

Det finns en himmel ovanför våra huvuden och vissa hävdar att det finns en annan i våra bröst.
Jag håller inte med. Det är inte en annan himmel. Det är samma. Frågan är inte om gud finns eller inte finns, utan ATT LEVA SOM OM han finns. Så sa någon, jag minns inte vem men visst var det fint sagt? Att det är din egen handling, ditt livs och din vardags verb som avgör skillnaden mellan tomhet och mening. Frågan är inte om man är älskad eller inte, utan att leva SOM OM man vore älskad. Det man ger är sannerligen det man får, tänk regn och din hjärna ska bli blöt och kall och himlen grå. Tänk sol och din kropp kommer slå ut i ett leende som inte kommer stå solen på himlen långt efter…

Förutom att leva i världen, lever vi i vår uppfattning om världen. Kylan slår mot den enas kind som en hammare av krig, medan den mot en annan kind blir en ringklocka av liv och närvaro. Det finns en obarmhärtig frihet. Även om man inte kan välja vilken värld man lever i, kan man välja hur man förhåller sig till den.

Igår åkte jag en buss och på den bussen stod en 60 årig rund kvinna från ett annat land och hon skrattade så högt så högt. Hon slutade inte ens när hon skulle kliva av. Hon till och med slog sig över knäna… Vi andra såg på varandra och hennes skratt hade blivit som tunna trådar mellan våra hjärtan och hårt hade blivit mindre hårt, mjukt hade blivit än mjukare i denna blåa buss på jorden.

Genom att inte rädas varken sitt eget skratt eller våra andras dömande blickar förvandlade hon denna bussfärd från något att glömma till något att minnas. Genom att inte skjuta upp glädjen för att den eventuellt inte passade in, hade hon fått oss alla att passa in lite än mer. Blickar möttes, leende delades, det är när ordningen bryts som guds änglar vaknar till liv, lägger sina av ljus vävda händer på våra axlar och puttar oss närmre varandra. Det är när ordningen rubbas som flocken står axel mot axel och hoppas på att kärleken ska övervinna allt, att det som skrämmer oss ska visa sig vara en skimär, en hägring….
Hon skrattade sin människa ut över hela bussen och vi blev, om än för ett ögonblick, alla mer människor. Att leva som om vi är älskade, att leva som om vi vore värda intet mindre…

Det är ett nytt år och jag önskar i min fåfänga vad jag önskar varje nytt år, att detta år ska bli det bästa året, att det här året ska ge mig precis det jag vill och bara det jag vill. Men det kommer troligen inte bli så enkelt. Det kommer bli större än så. Och det enda jag kan göra är att, oavsett vad som händer, göra mitt bästa för att leva mina dagar SOM OM jag är älskad SOM OM gud finns SOM OM just det som händer är en stor mystisk present lagd i en öppen hand som är mitt eget köttröda hjärta.

Och jorden är inte rund som en kind av en slump.
Också jorden är till för att klappas.

http://intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om bob hansson