fredagen den 4:e juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kanske är det en överdrift att säga att rötterna krupit tillbaka ner i Malmöjord. Men fötterna står åtminstone på den nu. Typ.
Under senaste omkringflaxningen i latinoland skrumpnade benen ihop till små spröda kvistar och jag glömde alla konster som inte var att flyga. Singlade ner i skåne vid sommarstart och svävade strax över jordskorpan utan att tycka att den hade direkt att göra med mej. Den var bara där att leka med, inte att gå på. Sen snuddade jag vid och la mig pladask på mage med vingarna rakt ut i en sån där fånig hjälplös pose ackompanjerat av några patetiska dödsryckningar.
Ett par fosterställningar senare står jag upp. Med vingarna framför ögonen. Tittar ner på finmönstrade strumpbyxor och vulgoröda naglar, putsar tandemaljen, river hudens ojämnheter, slickar, speglar, posar, ler. FYLLER mig med det allra mest triviala för att slippa kosmos kaos. Men jag har börjat kika nu... en fjäder i taget. Och övar mig på att stå precis här, i så stor sysslolöshet ekonomin tillåter, utan framtidsplan, utan resplan (!!) och bara... just det, ANDAS.
som jag har väntat på uppdatering av ellis land! dock är jag för långt borta för att förstå det interna, längtar till jag får bli en del av det igen!! vi ses i mitten av juni om allt går enligt planerna. ha det great fina vän!
SvaraRaderastor kram!