Reality check

Ganska så effektivt är det, att fylla sig med det allra mest triviala för att slippa kosmos kaos. I höstas slöts pakten; disconnecta elli-land från de tusen vägarna och se vad som finns där då. Det rastlösa freaket skulle sova och om han skrek skulle jag hyssja och när världen grep efter min norrlösa handled skulle den inte hitta nån euforisk puls. Istället skulle jag sitta vid mecca köksbord och måla naglarna chockrosa, pimpa skalet och låta allt annat bero.

Så har det fortsatt. Passa, anpassa, ompassa, passa in. Och så himla bra passar jag. Med sammanhang, människor, kärlek, och nästan helt normal kan jag vara i ett summer red lipstick och atlantblå festblåsa som jag inte har en aning om när jag ska få tillfälle använda.

Hon jag tror jag hade varit om jag aldrig åkt skymtar förbi ibland. Hon som tog det blå pillret istället för det röda och som inte har en clue om hur det är att klättra ur sig själv. Jag ger henne lite svängrum, och som en galning svänger hon, ut i läskiga normallivstankar om samhörighet, tvåsamhet och längekärlek. Tankar som de tusen vägarna snabbt och brutalt skulle stulit precis som allt annat jag fått för mig att vilja hålla kvar vid. Men jag har älskat det, varit besatt av det, förmågan att släppa taget om precis allt och bara stå mitt i alla stormars öga med ett stort fett smile, underarmarna blottade mot piskregnet och skrika come what fucking may! nu! nu! nu! och ingen annan gång. Så sjukt orädd och vårdslös, en ögonblicksknarkare som inte fattar att det kommer en morgondag, eller som i vilket fall inte bryr sig.

Evigheten har aldrig varit min, eftersom jag aldrig riktigt trott på den. Och även om jag kanske fortfarande inte gör det, så fattar inte min längtan det. För längtan bara längtar, oberoende av filosofisk övertygelse.