Andas

ÄNTLIGEN!!!!

2010-09-26T02:47:00.011+02:00

Jag längtar som attans efter något jag nästan glömt hur det är. Livet utan rutin, utan vardag, en mental frigörelse från struktur och enformighet. Ett kaos där största lugnet bor. Om några dagar svirar jag runt i norrlösheten igen, där jag varje dag är vilse, men alltid går helt rätt. När alla ramar skalas bort stormas jag av en rymd stor nog att hysa alla mina drömmar. Kreativiteten blir till ett barns, som inte ens vet var änden börjar, det bara pågår, precis så länge jag vill att det ska. Jag ska samla hela världen i min famn, låta den trycka liv i livet igen. Jag vill veta hur det luktar, smakar, känns, vilka de andra är och vem jag är. Där borta. Alla dessa parallella universum, de är så jävla jävla spännande att jag inte fattar hur nån inte kan fatta det!

Som vanligt:

Nytt liv i ny blogg: WAY OUT EAST. Om ett par dar kickar det igång. Follow me.

Fullkomligheten

2010-07-06T09:43:00.022+02:00

Juli svettas som på skattsökarens mauritiusveranda, och corazoncitot svettas det med. Ut med allt slagg, droppar ner och torkar upp i babyrosa ikeafrotté. Och blommorna i min säng gör mig så omotiverat lycklig att jag nästan undrar om det är något fel på mig ;) När gardinerna vajar i vinddraget ligger jag nästan i en hängmatta vid venezuelas berg. Men utan reggaetonbeat, bara ett fågelskri och fjärran gräsklipparbrum. Svea sommar, sommar i sverige, smoothie i magen, brunutansolfläckade anklar, ett vidgande mörkblått svim-minne på vänsterknät. Ett hjärta som slår som en filbunke. Lugn och fin, men ändå i galen extas. Jag peakar i din hand.
Nu... nu... nu... femton sekunders tystnad för de mördade drömmarna, Natasha. Inget kan springa mig förbi. Lo tengo todo.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Natasha Illum Berg, Venezuela

Bara jobba om det regnar eller? =D

2010-06-20T22:05:00.004+02:00

BOB hansson

http://intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Bob Hansson

Reality check

2010-06-13T01:06:00.017+02:00

Ganska så effektivt är det, att fylla sig med det allra mest triviala för att slippa kosmos kaos. I höstas slöts pakten; disconnecta elli-land från de tusen vägarna och se vad som finns där då. Det rastlösa freaket skulle sova och om han skrek skulle jag hyssja och när världen grep efter min norrlösa handled skulle den inte hitta nån euforisk puls. Istället skulle jag sitta vid mecca köksbord och måla naglarna chockrosa, pimpa skalet och låta allt annat bero.

Så har det fortsatt. Passa, anpassa, ompassa, passa in. Och så himla bra passar jag. Med sammanhang, människor, kärlek, och nästan helt normal kan jag vara i ett summer red lipstick och atlantblå festblåsa som jag inte har en aning om när jag ska få tillfälle använda.

Hon jag tror jag hade varit om jag aldrig åkt skymtar förbi ibland. Hon som tog det blå pillret istället för det röda och som inte har en clue om hur det är att klättra ur sig själv. Jag ger henne lite svängrum, och som en galning svänger hon, ut i läskiga normallivstankar om samhörighet, tvåsamhet och längekärlek. Tankar som de tusen vägarna snabbt och brutalt skulle stulit precis som allt annat jag fått för mig att vilja hålla kvar vid. Men jag har älskat det, varit besatt av det, förmågan att släppa taget om precis allt och bara stå mitt i alla stormars öga med ett stort fett smile, underarmarna blottade mot piskregnet och skrika come what fucking may! nu! nu! nu! och ingen annan gång. Så sjukt orädd och vårdslös, en ögonblicksknarkare som inte fattar att det kommer en morgondag, eller som i vilket fall inte bryr sig.

Evigheten har aldrig varit min, eftersom jag aldrig riktigt trott på den. Och även om jag kanske fortfarande inte gör det, så fattar inte min längtan det. För längtan bara längtar, oberoende av filosofisk övertygelse.

Hakuna matata

2010-06-13T00:29:00.007+02:00

Savannens mest välborstade djur, med äntligen hemkommen-från-canada-sambo-becks i flocktäten, gjorde tillsammans med hetaste 50-talsdonnan natten helt omisslyckningsbar. Assen shejkades hela natta tills mina suktande läppar så äntligen fick möta den saftiga haloumifalafel de så länge trånat efter. Det är mycket erotik i elli-land. Nästan så man bli trött.

Sexo vs Amor

2010-06-11T17:11:00.006+02:00

Försöker att inte vilja att ikväll ska bli den fetaste kvällen på tusen år. MEN DET VILL JAG!!
Jag vill tillbaka till innan vintern, tankekoman, dvalan och bältrosen... Till innan morfinet bromsade hjärtslagen och snön föll, och knät hoppade, och jag satt som en john bauer-prinsessa innanför ett par armar jag inte ville sluta ta på. Vägrade se en enda sanning i vitögat. Ögat som sällan såg mitt. Och människan jag var som inte alls var viktig. Ikväll vill jag vara den jag var innan jag fattade det där. Ikväll vill jag vara naiv och tvivellös och shejka mitt euforiska ass tills solen går upp. Kärlek ska va på absolut riktigt, men ändå bara lek, och sex ännu mer så. Ikväll ska jag låtsas att det inte finns någonting att förlora.

o-tuffare än vad somliga tror

2010-06-11T00:51:00.008+02:00

Smör i solsken tyckte du att du var, och jag en sylvass kökskniv... och inget kunde stämma sämre in på hur jag känner mig. Det är jag som är smör, eller beyond smör, eller typ before smör - en darrig liten gräddpöl som vägrar bli kärnat. För just nu pallar jag verkligen inte, att bli varken smält eller skuren. Inte igen. Inte än. Och därför är det så knas att jag överhuvudtaget lyckas cutta up och fucka up, för hallå! abren los ojos! ser ni inte att jag bara är en liten pöl??? Blås på mig och jag krusas.

Meeting the ex

2010-06-04T23:16:00.001+02:00

I love you carro =D

Klicka, läs och BOJKOTTA Berns!

2010-05-21T00:43:00.004+02:00

Läs mer debatt här! Kolla kommentarerna där nöjeschefen Ingmari Pagenkempers argumenterar. Sanslöst låg nivå.

http://intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Berns, Kajsa Ekis Ekman

Hjärtebarn

2010-05-15T23:25:00.005+02:00

Det räcker att titta på ett foto av dem för att komma ihåg att kärlek varken behöver ges eller tas emot, den bara är.

Inte ikväll

2010-05-15T22:51:00.001+02:00

Älska Bobban

2010-05-13T14:43:00.007+02:00

Bob Hansson

Barn.

Det är tvåtusen tio och jag längtar efter barn. Jag fyller förtio, hade jag fått bestämma själv, hade jag haft flera stycken. Men inte heller jag, som de flesta av oss människor på jorden, får bestämma allting själva. Vi är inte, hur mycket vi än försöker, i total kontroll.

Det är ett nytt år och vi vill alla att det ska bli bättre än det förra. Så kanske det kommer bli. Eller så kommer det inte bli så. Saken är, att vi inte vet, vi har inte den kontrollen. Livet är så mycket större än vår egen tanke, livet är så mycket större än vår egen fåfänga dröm om lyckan. Och tur är nog det, att världen är större än våra egna tankar om den. Kanske kommer jag få barn kanske inte. Kanske kommer jag förlora något jag inte vill förlora kanske kommer allt bli precis som jag tänker mig det. Men troligen inte. Och i detta tornar den öppna handens mysterium upp sig.

Jag måste ingenting.
Idag måste jag ingenting förutom att vara kvar. Här i livet.

Nej, inte ens det måste jag. Jag är totalt jäkla fri. Så vad ska jag göra av denna totala jäkla frihet? Jag kan resa mig, sätta mig, resa mig? Jag gå in på toaletten, gå ut från toaletten, gå in på toaletten? Jag kan spola eller låta bli att spola. Jag kan få för mig att jag måste bli en bättre människa eller jag kan skriva så vackra ord som möjligt om denna mellan två nätter kramade dag…

Det finns en himmel ovanför våra huvuden och vissa hävdar att det finns en annan i våra bröst.
Jag håller inte med. Det är inte en annan himmel. Det är samma. Frågan är inte om gud finns eller inte finns, utan ATT LEVA SOM OM han finns. Så sa någon, jag minns inte vem men visst var det fint sagt? Att det är din egen handling, ditt livs och din vardags verb som avgör skillnaden mellan tomhet och mening. Frågan är inte om man är älskad eller inte, utan att leva SOM OM man vore älskad. Det man ger är sannerligen det man får, tänk regn och din hjärna ska bli blöt och kall och himlen grå. Tänk sol och din kropp kommer slå ut i ett leende som inte kommer stå solen på himlen långt efter…

Förutom att leva i världen, lever vi i vår uppfattning om världen. Kylan slår mot den enas kind som en hammare av krig, medan den mot en annan kind blir en ringklocka av liv och närvaro. Det finns en obarmhärtig frihet. Även om man inte kan välja vilken värld man lever i, kan man välja hur man förhåller sig till den.

Igår åkte jag en buss och på den bussen stod en 60 årig rund kvinna från ett annat land och hon skrattade så högt så högt. Hon slutade inte ens när hon skulle kliva av. Hon till och med slog sig över knäna… Vi andra såg på varandra och hennes skratt hade blivit som tunna trådar mellan våra hjärtan och hårt hade blivit mindre hårt, mjukt hade blivit än mjukare i denna blåa buss på jorden.

Genom att inte rädas varken sitt eget skratt eller våra andras dömande blickar förvandlade hon denna bussfärd från något att glömma till något att minnas. Genom att inte skjuta upp glädjen för att den eventuellt inte passade in, hade hon fått oss alla att passa in lite än mer. Blickar möttes, leende delades, det är när ordningen bryts som guds änglar vaknar till liv, lägger sina av ljus vävda händer på våra axlar och puttar oss närmre varandra. Det är när ordningen rubbas som flocken står axel mot axel och hoppas på att kärleken ska övervinna allt, att det som skrämmer oss ska visa sig vara en skimär, en hägring….
Hon skrattade sin människa ut över hela bussen och vi blev, om än för ett ögonblick, alla mer människor. Att leva som om vi är älskade, att leva som om vi vore värda intet mindre…

Det är ett nytt år och jag önskar i min fåfänga vad jag önskar varje nytt år, att detta år ska bli det bästa året, att det här året ska ge mig precis det jag vill och bara det jag vill. Men det kommer troligen inte bli så enkelt. Det kommer bli större än så. Och det enda jag kan göra är att, oavsett vad som händer, göra mitt bästa för att leva mina dagar SOM OM jag är älskad SOM OM gud finns SOM OM just det som händer är en stor mystisk present lagd i en öppen hand som är mitt eget köttröda hjärta.

Och jorden är inte rund som en kind av en slump.
Också jorden är till för att klappas.

http://intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om bob hansson

Leka människa

2010-04-20T12:23:00.005+02:00

Klitte-kuken-predikan =D

Det kom ett besök från götet och plötsligt blev 1:or och 0:or kött och blod. En cool transformation som tog plats i folkets park under sex timmars solgass. Arton nya fräknar senare var malmö kallt och vi (Momo) rullade bräda genom Babylon, mot Mecca och salsa class. En fin dag, och ett fint nytt hej som inte var det sista.

Också terapi

2010-04-19T01:20:00.004+02:00

Kass bild men bra perspektiv.
<3

Dagboken I love you!

2010-04-19T00:26:00.008+02:00

Bittersweet I tell you, att läsa igenom gamla dagböcker. Jag trodde inte jag skulle skratta så mycket, men ärligt, läs det här, det är så himla himla roligt och fint :)

27/2-1996 tisdag. (precis 12 år fyllda).
"Oh, nej jag tror att John gillar Caroline mer än mig! Det är säkert för att hon är snygg och poppis. Jag önskar att jag var lite rolig. Det är ju därför John är populär. Det är just skämten eller kvick i munnen som blir poppit. Det är visst inte populärt att vara killig. Jag hoppas och undrar när det blir populärt. Hoppas, till sommaren. Jag längtar."

Andra saker är lite mer scary, som en del av det jag skrev som femtonåring. "jag är två personer"... 11 år senare uttrycker jag mig nästan precis likadant. Känslan av att vara tudelad har aldrig riktigt försvunnit, och viljan att ta bort det gamla och ösa på med nytt har nog fortsatt.. fram tills nu ;) Dagboksläseriet är del av min förlikning. Följande text är för mig sjukt tragikomisk, men jag gillar den. Here it goes.

15/11-1999 måndag.
"Jag är så liten. Jag är bara 15. Kommer jag att bli större? Det tar så lång tid att bli stor.
Det är konstigt. Det är fortfarande något inom mig som får mig att bli osäker. Osäker på saker som jag, om jag tänker efter, egentligen klarar. En bit av mig vet att jag klarar det mesta, att ingenting är omöjligt och att ingen situation kan vara värre än att jag klarar av det. Men den andra biten klarar ingenting. Den biten kommer från en person som jag brukade vara. Det är som om mitt nya jag, som antagligen kommer växa mer och mer, måste få prata. Det är som om det gamla jaget och osäkerheten tar över om jag inte pratar och skrattar. Jag är två personer. En ny och en gammal, en svag och en stark. Jag hoppas verkligen att mitt forna jag kommer att försvinna och de goda sidor jag har nu kommer att bli hela mig.

Jag har kommit på en sak. Jag är tuff. Jag är stark. Jag kommer aldrig att låta någon trampa på mig och behandla mig hur som helst. Jag kommer inte att tolerera det. Jag trodde att alla kände så, men det gör de inte. De har helt andra syner på livet och andra begränsningar.

Jag förstår mig till exempel inte på de som strular med en massa killar, låter de utnyttja dem och sedan vara helt okej med det, gå vidare. Känner de sig inte ruttna? Det är i alla fall inte något jag skulle göra. Mest för att jag tycker att ett sådant beteende är pinsamt, men också för att jag har för lite självkänsla. Jag tittar på ett par och undrar varför han tycker om just henne och det gör mig rädd att hamna i ett förhållande där jag inte förstår varför han gillar mig, just mig?? Jag är rädd att någon ska förälska sig i den ena delen av mig och sedan dumpa den andra. Men alla har väl dåliga sidor och den andra personen tycker om henne ändå. Det är nog så det måste vara i ett förhållande.

Jag vill inte ha en kille. Inte som den person som jag är nu. Men senare då jag är äldre så vill jag ju självklart ha en. Man måste väl inte börja när man är 15 år. Då är man väl ändå för liten. Det är kanske då man ska upptäcka allt man kan göra med en kille. Det är väl då alla strul, kyssar och sådant ska tränas in, eller vad man ska kalla det, men jag tycker att man ska göra sådant av kärlek. Det ska styras av hjärtat, inte hjärnan."

Barnvakt

2010-04-17T22:27:00.014+02:00

Han är så söööt när han sooover (med sin lightening-lastbil och mjukisgrodorna), själv har jag inte fått mig en blund. Det är den bästa av gåvor, att kunna sova lugnt...

Wobble away!

2010-04-16T22:54:00.008+02:00

Dödens dödstrött. Kanske en vanlig effekt av att slita en miljon nya insikter direkt ur corazoncitot och maila dem till någon som man inte är säker på vill ha dem. Men jag ångrar inget, för man kan ju tydligen bara ångra saker man inte gjorde. En filosofi som funkar i elli-land ;) Longboardade med ett haltande hjul genom mörkermalmö... hittade inte så mycket asfaltdröm, men det var en dröm att chris sprang bredvid och drog mig i armen. Hittade dessutom vad som kan vara malmös enda backe(?). Smalbenen värker och jag misstänker att kvadrupla salsasnurrar på strumpläst inte gjorde saken bättre. Hitta balansen. Ett framtida projekt. Nutida projekt: Sleep.

Sanning och konsekvens

2010-04-15T22:59:00.004+02:00

Klarar du dig själv då? Ja det gör jag. Nickar övertygande och han tittar på mej som om han väntar på att jag ska inse att det inte är sant. Men det gör jag inte, blir nästan irriterad, flackar med blicken runt hans ögon och så säger jag det igen, JAG KLARAR MIG SJÄLV, jag gör det, jag gör faktiskt det. Det har jag alltid gjort, lägger jag till inne i huvudet. Det tar flera dagar att inse att det är mitt livs lögn.

Fly fäkta fly fäkta fly fäkta

2010-04-14T11:19:00.009+02:00

Damn. Hade hoppats på ännu en likgiltig dag, men natten var orolig. Kanske för att jag var tvungen att hämta ut duntäcket igen ur garderoben o lägga ovanpå de rödhåriga sjöjungfruarna. Det gillade de inte. Kanske för att jag innan dess satt på Saplas uteservering med ryggen mot bagdad livs och tvångsmässigt tittade mig över axlarna var 30:e sekund. Kanske för att jag sträckkollar på relation-sex-serien "tell me you love me", vilket typ är den sista serien jag borde kolla på just nu.

Men igår var ändå okej, idag är mindre okej. Jag hatar att solen skiner, och jag hatar att jag har en deadline att hålla. Om inte den hade funnits hade tiden varit min vän. Då hade jag kunnat sluta ögonen och bara vänta på att dag ska bli natt och natt ska bli dag, och däremellan hade jag dansat salsa och bachata, hängt med folk, kollat på en miljon filmer och tagit en tripp till precis vilken destination som helst i världen. Jag behöver rumbla runt i nya gatunät där jag inte känner mig som en fluga som klistrat fast. Så sjukt frustrerande att inte kunna njuta av våren, att jag inte kan vara glad, inte har någon självdistans och inte klarar av att göra mitt jobb. Det är så jävla otacksamt att ha dåligt samvete uppepå alltsammans. Skitliv.

Crossing over

2010-04-13T14:13:00.005+02:00

Så vaknade jag med samma clave-beat som jag somnade med, som om natten aldrig hänt. Dagen är likgiltig, men mindre ond än igår. Flörtar med humöret, spelar sofies fina bachata-playlist och lockar till mig små fragment av förtryckta planer... trans-atlantic, ass-shejking, longboard, tusen vägar och nada horisonter... Pakten är bruten. Nuet behöver sin framtid. Kanske är jag redan påväg igen, rycker i nödutgången ut från ett normalliv som plötsligt känns fett meningslöst. Ett framtidsfritt nu-leveri med kärlek som opium och allt annat on hold har varit lärorikt, sjukt vackert, coolt, men samtidigt kanske mer overkligt än något annat liv jag haft. Blicken klarnar när drogen går ur kroppen. Jag ser ljuset jonathan! ;) och det är ju inte döden, det är nangilima! <3

Aii mamita!

2010-04-13T00:04:00.005+02:00

Två och en halv timme salsa är två och en halv timme glömsk glädje. Ritmos latinos kommer rädda mitt liv. Det meditativa beatet av claves blockar all destruktiv hjärnstiss. Inte en tanke blir tänkt, bara kropp som virvlar runt och som allra bäst i takt ;) Nu ska salsasvetten ner i meccas avlopp, men förnimmelsen av något som kan va en light version av paz, även om den troligtvis är högst tillfällig, hoppas jag kan följa med till söms, ner under rödhåriga sjöjungfruar på sommartäcke i renbäddad säng. De klappar inte på mig, men det måste jag ju också lära mig att leva utan.

Sudda sudda bort

2010-04-12T14:42:00.006+02:00

Aggressiv utrensning, städeri till och med under sängen och bakom klädhängaren. Snabbt, hårt, tanklöst, bara BORT ska det gamla och öppna fönstren och in med solen och vårluften, som om den kunde städa ur mig på samma sätt. Röjer rummet i väntan på tiden som ska ta all annan skit med sig. Den väsentliga skiten. Snart, men troligtvis inte jättesnart, ska jag va fri igen, och lita på livet, och kanske till och med på kärleken. Den dagen den dagen.

Natten

2010-04-12T00:08:00.001+02:00

I was aiming for the sky,
ended up flat on the ground
But once again the sun is rising,
I better keep on walking
Keep on walking

Salem. Jag vet inte det där med solen. Den här natten känns som den längsta, och moset i huvudet gör att allt flyter trögt. Tiden med. Jävla tid. Och älskade tid. Ticka snälla ticka snabbare och skin solen, gör mig fri, och glad och varm, och fin. Jag pallar inte ontet, fucking hjärthutter som rycker i allt. Jag kommer inte sova. Jag ska skriva tills jag vet vad jag ska tro på. Instinkt, intuition, magkänsla, andras ord, andras löften, jag ska rota runt i spillerhögen tills den mejkar sense. Men egentligen, vad spelar det för roll? vad som är sant. Jag tryckte på det lilla krysset och släckte ner alla källor till framtida tvivel. Syns inte finns inte. Facebook, världens ansikte, ibland ett ansikte jag inte vill ha upptryckt i mitt. Jag ska bestämma mig, sen finns inga alternativa sanningar. I will keep on walking keep on walking.

Jag somnar nog nu ändå och låter det undermedvetna städa upp bland spillrorna. Imorrn kanske solen skiner igen. Åh vad jag vill det så jävla mycket. Skin skin skin!

Schizo

2010-04-06T23:31:00.000+02:00

Bryt upp bryt upp den nya dagen gryr oändligt är vårt stora äventyr.. Men ibland är jag bara ett apatiskt litet elli-barn. Med knäna infällda över solarplexus och linsögat fasttorkat i grannens tak. Så ligger jag och kollar ut i en nästintill blinklös timme, timmar, dagar nätter evigheter? och ändå är det nog bara en liten stund. Tänker på hur bräckliga mina små ben är, hur lätta de är att veckla ihop, hur lätt det är att bli till en mycket liten boll som nästan försvinner inte bara i sängen, men i världen. Orka veckla ut sig, orka vara stor o stark, orka vara vaken.. Men så måste jag ju... Övertankar endorfin, repellerar ledsamhet som vore den en människostinkande fågelunge. För då kan jag gå till ica o handla körsbärstomater, då kan jag vårpimpa min cykel, köpa en dagbok med blå katter, och skratta högt, nästan högre än annars, som för att överbevisa, att allt är precis som vanligt. Och det är just vad det är, alldeles exakt precis som vanligt. Så som vanligt att jag tror att jag ska gå hem till dig imorrn, gosa in mig under ditt käkben, äta thai o sova sked. Då undrar jag om inte apatin är bättre. Den är åtminstone ärlig.

Som du såg mig

2010-04-05T15:26:00.000+02:00

Det är inte alltid det går
att plocka upp nån
och bara dansa.
Lilla väsen
Sparar dig
inuti
med all din finaste finhet
där jag kan va med dig
på riktigt

En helt vanlig helg...

2010-02-15T22:23:00.001+01:00

Så har man gått och blivit kryckmongo. En fantastisk avslutning på lördagens födelsedagsfest och en lika fantastisk start på detta mitt 26:e levnadsår. Troligtvis är det alla vueltas simples, dobles, triples, setentas, setentayunos o samtliga complicados som tagit ut sin rätt på stackars knät. Synen av knäskålen i princip utanför benet var i klass med sånna där skateolycksvideos jag hatar. Knäskålen hoppade tillbaka på ett kick, men bandage och fryst spenat till trots gjorde det sadans ont. Krävde morfin, men fick istället ipren och vegansk chokladkaka som bästaste christofer lagt ner sin ljuvligt smakande själ i. Blev duktigt omhändertagen av en läkare, en socionom, en arbetsterapeut och en nanotekniker vars sammantagna kunskap utgjorde ett perfekt team. Ett aningen onyktert team, men ack så underhållande. (jag skrattade och grät)

Dagen därpå, alltså alla hjärtans dag, spenderade jag och carrocarola på akuten. Bakfyllefjantiga som vi var hamnade vi sist på prioriteringslistan och var tvungna att vänta över fyra timmar innan vi fick komma hem o käka bakispizza. Efter röntgen fick jag doktor Lisas dom: INGEN DANS PÅ SEX VECKOR. Supersug deluxe, men jag har ändå bestämt mig för att inte vara bitter och istället glädjas över att knäskålen inte drog med sig nån benflisa. Sex veckor är en droppe i havet i knäsammanhang.

Tack vare okryckvänligt väglag ute lär kryckmongot få spenda en halv evighet innanför meccas väggar. PÖÖLIIIIS kom o ge mig nyheter från utsidan! ta gärna även med filtertidningar och ätbara läckerheter. Thai, sushi och cholle är tre starka favoriter, men jag är öppen för överraskningar. Hjärtligt välkomna på en helt kravlös visit!

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om alla hjärtans dag, salsa

El camino comienza con un solo paso....

2010-02-06T11:26:00.000+01:00

(vägen börjar med ett endaste steg)

Praia Leblon från 26 våningen

Nu har jag sparkat liv i sydamerikaprojektet igen. Det känns... JIIPPIIIE! :) Sabbatslivet har slumrat i sin ofärdighet sedan tidiga hösten och det har nog inte gått en vecka utan att jag undrat när jag ska få tid till att skriva färdigt det. För det SKA bli färdigt. Den nya deadlinen är 14 juni då sommarviket på helsingborgs dagblad går igång igen. Igår blev Rio nästan färdigt... trodde det skulle vara sjukt svårt, kanske till och med omöjligt, att skriva med ett år mellan mej och minnena, men tvärt om så har tiden sorterat bort det oväsentliga och lämnat kvar det som är mest värt att berätta. Reseskildringar kanske inte bör skrivas med färska minnen eftersom det blir allt för överväldigande, gigantiskt, obeskrivbart! Däremot önskar jag att jag hade antecknat mycket mer, men hur fan gör man, när vad som helst, i slutändan kan bli nåt värt att berätta? Hela livet är ju boken. Heh nej, här sysslar vi inte med väl avgränsade ämnen. bah! =D Men vem har sagt att man ska göra det lätt för sig. Satan i gatan vad jag lärt mej mycket på det här projektet, och även om slutprodukten kanske inte kommer bli direkt briljant, så kommer kanske nästa projekt bli det :) Sabbatslivet grundar en skillad framtid. Det tackar vi för :)

Här kan man sitta och ha det underskönt

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, sabbatsliv

Kylvaror

2010-01-24T12:39:00.000+01:00

Framförallt gillar jag spontandikten:

Med klor genom handen
Och sus i örat
Bör jag kunna se meningen med livet
Men ändå förstå
Att sex inte är någon idé.

Men "Jack I'm flying (over Amazonas)" är oxå fin. Igår fick jag mail av denna min panita guapita catalana favorita att nu, nu por fin har hon köpt biljetten från bogota tillbaka till spanien. Inte för att hon vill, men för att det är dags. De där biljetterna hem alltså... vilken schizo ångest de ger... att sluta trampa ny mark och åka tillbaks, att lämna alla nya kärlekar för att återvända, till folk o platser man packat in i nostalgi, men som man nånstans vet inte är som de en gång var... för att man själv inte är den man en gång var. Det är trippelt nervöst att återvända som att dra... En undran om hur jävligt gapet ska vara denna gång, mellan självet och folket, självet och staden, livsstilen, filosofin, samtalen... hur mycket E.T man blir, och för hur lång tid. Galet alltså, vad skönt det är att vara anpassad. (*nöjd*)

MEN, alltså, Elisa landar i barca i slutet av februari, förhoppningsvis i ett glatt och o-schizo skick. Och ett par dagar senare far jag dit för att säga Hola och kränga truita de patates. Aaaah våren möts i catalunya, det blir sweeeeeeet :) :)

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om catalunya, barcelona, resa

Folk och fä

2010-01-21T21:30:00.001+01:00

Tid och rum, skumma ting! De misshandlade kultingarna äter varandras kadaver i klaustrofobiska utrymmen på en gård inte alls nära dig, eller mig. Syns inte finns inte! kraxar vildvittrorna och folket praktiserar konsumentmakt noll. Efter två veckors mediedrev är intresset lika lättslaktat som grisarna.

Och plötsligt är det omoraliskt att åka till Dominikanska för att Haitis katastrof är så - just det - NÄRA. Blir det alltså mer rättvist för att vi sippar drinkar på Koh Phagnan istället? Världen var pretty much feteorättvis innan jordbävningen, men för att världssamvetet ska vakna får det vara max en liten paradisö mellan oss och katastrofen, annars får det va.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Haiti, grisar

Saker jag inte förstår...

2010-01-20T13:40:00.000+01:00

Sebastian Piñera med en av sina anhängare

Till exempel fattar jag inte riktigt hur Chile kan kallas för "stabil demokrati" när endast 10 procent av de under 29 år röstar. Högern och mångmiljardären Piñera vann, Pinochet-anhängare har åter chans till regeringsposter, och vissa spår början på slutet för latinamerikas vänstervåg. "Ganó la ignorancia" (okunnigheten segrade), skriver Rainier från Valpo. Es una pena. Minst sagt.

Förstår inte riktigt heller när media rapporterar om "plundring" och "illegala aktiviteter" i Haiti. Får det att låta som om folk försöker sko sig, när det obvio handlar om att försöka undvika att dö. De där orden är en skabbig missmatch med ett land som just rasat. En lite snyggare bild publicerades i HD idag.

I övrigt är allt glasklart.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Chile, Piñera, Haiti, Latinamerika

Det brinner i natten

2010-01-10T23:08:00.000+01:00

När bilar brinner på drottninghög får elliland så snällt stanna på nattred. Hon är trött, hon är mycket trött, hon vill att ljusgrön artikel ska bli mörkgrön artikel. Hon vill att polisen ska svara när pudding ringer. Hon vill snarast sitta i en bastuvarm bil påväg mot malmö hem, nattamacka o duntäckesäng. Men hon gnäller inte. Sånt sysslar inte elli-land med. (eeelleer?)

Extremt ickegnäll är följande: Detta är sista veckan antropologi, sista veckan heltidsstudier o bokplöjeri. På fredag ska den fetaste studien ever presenteras; COSMOCLUBBIN'. Nu ska sanningen ut; hur cosmopolitan är egentligen Malmös klubbar, och hur står sig allas vår multikultifavorit möllan under vår kritiska lupp? Är det verkligen We are the world, we are the children, eller finns det kriterier för att få vara med? Och vill man va med? Håll till godo små barn, svaren kommer i veckoslutet.

På fredag kommer Carrocarola hem från Indien och då ska vi fira hennes examen (och kanske lite min examen med) = fest, mat, matfest? Sen börjar ledigheten... 5 månaders skrivande. Minst fyra reportage och en Sabbatslivsbok ska färdigställas innan sommarviket kickar igång. Life is good. Till och med i svea. Detta borde firas mycket oftare.

NUUUUU åker vi HEEEEM!

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om pudding, hd, bilbrand

Mitt liv i statusuppdateringar...

2009-12-20T03:25:00.000+01:00

(Vid dålig syn klicka på bilden)

MITT LIV ÄR OÄNDLIGT! Facebook kapslar in elli-land i ett nötskal, och 2009 har varit typ världens bästa år :) Ikväll har oxå varit en bra kväll. Jag och Jenny har fortsatt med vårt på grund av bältros försenade cosmoclubbinprojekt som inatt tog oss till konstrasternas kontrast bodoni och koi... men eftersom klockan snart är 4 (och eftersom det står en snögubbe med läppstift i min hall) klistrar jag in följande från fejjan istället. Kärlek och gonatt.

Kingen Tre julafton?

Hace 4 horas · Comentar · · Ogillar

Te gusta esto.

Ellinor Avén

eller midsommar? Hoppas du är där du får snaps. Jag har upplevt en mycket varierad afton som började med jamaicaflaggor och mingel med åldrade smått oversizade rumpskakbrudar och svarta män i mössa. Vidare vipade vi in på ren nåder på det överfulla snobbishstället på lilla torg med dresscode canadian goose/kavaj och mongohöga klackar (jag tror t.om en hade de där röda jag fulprovade du vet) Sen avnjöt vi tvångsgnuggning, taffs, catfight, skallning x2 samt champagnekrig. Puuuh.. det var ALLT. Imorrn kan du kanske låtsas att du inte läst det här så att jag har nåt att berätta. annars kanske det blir helt tyst. puss gonatt

Hace 26 minutos · Eliminar

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om bodoni, koi, facebook

Ingen vart

2009-12-16T12:58:00.000+01:00

Har just sysslat med lite omdefiniering av själv och självets lilla liv. Då, nu, (inte sen). Titta höger ----------------->

:)

Och ja det är helt sant, INGA RESPLANER. Helt medvetet är det på detta vis. Just nu praktiserar jag något som jag tror brukar kallas för "lugn". Mamma har pratat om det där, men jag har aldrig riktigt fattat, och jag fattar nog i ärlighetens namn det inte riktigt än heller, för lugn är nog ingenting man kan praktisera, det är nog något man är. Men ibland måste man väl öva på att bli. Till exempel lugn.

Att vara lugn och låta nuet bara vara är slöseri med tid i ett liv som vill ha action. I ett lugn köps inga flygbiljetter och föds inga crazy spektakel som bombar upp i hjärnrummen. Expansion, förvirring, ifrågasättande, pånyttfödelse. Drogerna i min kanyl.

Bältrosen levererade en ny drog i kanylen. Morfin. Det här med droger, bortom bortfrätna hjärnceller och psykoshot, ger de ett tillstånd av förändring, och genom närheten till det nya får man distans till det gamla. Titta på det. Vrida på det. Kritisera ett normaltillstånd som kanske behöver sig en kick ut i något annat. Hjulspåren. Djupa. En drog kan vara maskhålen i leran. (Utan att romantisera. Ni fattar!)

Uppkrupen bakom hans rygg la jag tinningen mot skuldran och ville att han skulle sjunga lite för att det vibrerade så skönt genom kroppen. Moorrrfiiiiiin och största LUGNET. Ett sådant nedrans lugn att jag vaknade tidigt morgonen därpå OROLIG för att jag inte hade lika ont längre och inte skulle få ta mer morfin. Då var det plötsligt ganska lätt att se bristerna i min brutala livsrollercoaster. Den håller spyfart. Och min kropp kollapsar. Så nu tänker jag sitta här och käka sockervadd på bänken bredvid ett tag. Hela vintern ska jag sitta här och producera mitt eget morfin.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om morfin, bältros

Bobban alltså

2009-12-14T00:16:00.000+01:00

"Det liv som nästan alla människor vill ha är ju att bryta sitt ego gentemot någon väldigt nära", sa KG Hammar till Bob Hansson. Jag läser "KÄRLEK hur fan gör man" och det är trevligt... att läsa om rädslorna, om inre barn och monster, om att plocka fram mörbultade hjärtat, men bara för att visa, inte för att lägga i någons händer. Dela svaghet utan att ha någon annan att ansvara för det. Och om att lyckas svinga på var sin gunga i samma karusell, leva parallella liv istället för att äta upp varandra. Hur viktigt det är att inte förlora mötet med sig själv och bli tom, och sen försöka fylla tomheten med den andre istället för med sig själv. Känns som en fin grej att fokusera på kärleken man ger istället för kärleken man får. Kärlek som ett spontant uttryck, i ett hårfästsmek bara för att jag verkligen inte kan låta bli att klappa lite för att du är så FIN! :) Att ge precis vad jag känner utan att oroa mig för det okontrollerbara, som är det du känner. Det spelar ju lixom ingen roll hur mycket hårfäste jag klappar, du tycker inte mer om mig för det, därför försöker jag klappa ovillkorligt... verkligen tänka på det... det känns som en sjukt viktig skillnad.

Jag tänker på lagomhet oxå. Ibland känner jag mig som en läskig alienbläckfisk som i nån slags ovettig besatthet försöker tränga sig in med alla armarna i alla öppningar den kommer åt i en annan person. För att jag saknar tålamod, för att jag är nyfiken och inte pallar springa i labyrinter för att nå fram till den där skatten jag vet finns där inne. Men sen räds jag också distansen. Att tränga in och eliminera allt utrymme är ett sätt att försöka kontrollera det som potentiellt kan skada mig. Så himla inte Zen! Men jag vet det, och jag övar, och är jätteduktig :)

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Bob Hansson, kärlek hur fan gör man

På tal om kärlek...

2009-12-14T00:06:00.001+01:00

...kommer en favorit i repris.

The Invitation

It doesn’t interest me what you do for a living.

I want to know what you ache for

and if you dare to dream of meeting your heart’s longing.

***

It doesn’t interest me how old you are.

I want to know if you will risk looking like a fool

for love

for your dream

for the adventure of being alive.

***

It doesn’t interest me what planets are squaring your moon...

I want to know if you have touched the centre of your own sorrow

if you have been opened by life’s betrayals

or have become shrivelled and closed

from fear of further pain.

***

I want to know if you can sit with pain

mine or your own

without moving to hide it

or fade it

or fix it.

***

I want to know if you can be with joy

mine or your own

if you can dance with wildness

and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes

without cautioning us

to be careful

to be realistic

to remember the limitations of being human.

***

It doesn’t interest me if the story you are telling me is true.

I want to know if you can disappoint another to be true to yourself.

If you can bear the accusation of betrayal

and not betray your own soul.

If you can be faithless and therefore trustworthy.

***

I want to know if you can see Beauty

even when it is not pretty

every day.

And if you can source your own life from its presence.

***

It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied.

I want to know what sustains you

from the inside

when all else falls away.

I want to know if you can be alone with yourself

and if you truly like the company you keep in the empty moments.

***

Oriah Mountain Dreamer

Lay me down on a bed of roses

2009-12-11T19:36:00.000+01:00

Att vara groggy på morfin är en ny känsla, även om det känns rätt likt en svamptripp. Som en seg dimma som ålar sig under skalpen, får tinningarna att domna och ögonen torka. Ligger lite som en gröt runt hjärtat... och jag andas som på la paz-höjder, i slow motion. Ingen hunger, bara en svag förnimmelse av elektrisk smärta i, bakom, under, över revbenen, eller i nerverna som kryper runtomkring. Bältros mina vänner är en fantastisk sjukdom. Sen barndomens vattkoppor ligger viruset och lurar i nerverna tills det får chansen att bryta ut på nytt. Då kommer det i form av vätskefyllda blåsor och sår från ryggraden fram till naveln i ett perfekt format bälte. Men det värsta är inte såren. Det värsta är nerv-värken som skickar ett ösregn av elektriska stötar genom köttet. Det näst värsta är att det kan ta månader för det att gå över. Även efter såren läkt kan ontet bli kvar. Det skulle suga så fet valballe att jag inte har fula ord nog.

De frågade om jag var stressad eftersom det inte alls är vanligt att så unga personer får bältros, men jag visste inte vad jag skulle svara. Hur skiljer man på stress och svea vardag? I teorin borde jag inte vara stressad.. tar inte skolan särskilt seriöst, chillar med det mesta, har direkt inga krav... men nånstans ligger det ett gnag. Som mest kommer på natten... det ständiga existentiella gnaget om MENINGEN som jag inte får rätt på.. och det särskilt inte här där det inte finns tid att varken tänka eller känna. Nu tar jag paus. Från och med idag fram tills sommarens heltid kommer jag gå långsammare, cykla långsammare, läsa fler böcker, facebooka mindre, sluta titta på klockan (förutom när jag gör paj), skriva mycket mycket mycket mer, promenera i löv, klappa på träd och på riktigt tänka igen. Och öva mig på att kommunicera utan ord. Det blir en morfinfylld resa tillbaka till elli-land. Det blir fint.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om bältros

Latin Love

2009-11-23T22:33:00.001+01:00

Javier Manik

Lycklig. Svettig. Död, och småmör rygg. Men VÄRT! Oj oj oj oj oj SALSA, les digo, galet orgasmiskt är vad det är. Den här veckan är latinovecka número uno. På onsdag spelar allas vår favvogatumusikant Javier Manik på café Medina vid möllevångstorget. Där ska jag beblanda mig med en couchsurfare från costa rica som flyttat hit med sin danska tjej, och por fin få snacka lite spanska igen. På torsdag är det Club Trini Heat på Carib Kreol, vilket låter mycket awesome och chillvänligt. Och på lördag är det gran finale med Club Azúcar på tangopalatset med ritmos latinos hela natta.

Hoppas bara på att det inte är lika skum stämning som på salsa social clubben. Jag vill icke se folk tryckta mot en vägg, underlägsna och lite lessna tittandes på proffsens show. Och jag vill inte se proffsen med hakan i vädret och snorkiga face. Var är GLÄDJEN! Det SKA vara helt totalt omöjligt att dansa salsa utan att SKRATTA eller åtminstone LE. Jag vill även slippa bli uppbjuden av dudes som gör det mest komplicerade de kan komma på efter typ ett grundsteg. Mest komplicerat vinner INTE. Särskilt inte om det får danspartnern att tappa bort sig. Dansa pardans är ett samspel, en relation, som går från first base till last base och alla bases där emellan. Detta har salsasverige tyvärr missat. Förspel grabbar FÖRSPEEEEEL! =D

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om salsa, javier manik, malmö, carib kreol

Ingen ser att det är duuuu

2009-11-16T23:41:00.000+01:00

men jag såg att det var....

oj oj oj det händer så mycket i mitt liv just nu att jag inte har tid att skriva!!! .... eeeeeh nej, bannemej, det var en ren och skär, näst intill cubaröd LÖGN. Efter den individuella examinationen om "geocultural imaginations" för typ 10 dar sen (som btw gick ap-bra) har jag gjort följande:

1. postat ett brev.
2.....
3....
4........

Men brevet var i och för sig ett mycket viktigt brev och det låg en hel del arbete bakom det. Det innehöll nämligen en ansökan till en halvfarts reportagekurs på distans på Tollare folkhögskola, som ville ha både foto, personbevis och betygskopior bifogat. Mäkta meckigt, men jag lyckades! och det var ju det enda jag lyckades med.. på 10 dar. Istället för att ägna mig åt aktiviteter ägnar jag mig åt teman. MAT. KÄRLEK. KÄRLEK. MAT. DRYCK. KÄRLEK. SÖMN. Livet är helt enkelt rätt sjukt bra just nu. Och då är jag ändå i svea. Konstigt ;)

Och ingen oro finns... trots att livet snart kommer genomgå en del småläskiga transplantationer. Nya sambos, nytt liv, plugga vidare, eller glida halvfart, jobba extra, skriva färdigt sabbatslivet? stanna i malmö, åka från malmö, dansa i miami eller dansa vidare för roberto, vip:a på dansakademien och inte göra annat än att shejka ass tills sommaren kommer, eller dra... dra... en vända till frankrike o hälsa på emmanuel, till barca till elisa.... eller... bara stanna här. Jag kommer vara stolt om det rastlösa freaket tillåter mej att hänga kvar... helt (eller i alla fall ganska) lugn. Det vore stort. Revolutionerande. Ett bevis för att jag lika mycket som E.T kan svepa in mig i ett skynke o få folk att tro att jag är Drew Barrymore.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, salsa, malmö

The one big thing

2009-11-09T23:43:00.000+01:00

Hannelli genomgår siamesisk tvilling-operation. Hon får hjärtat och jag hjärnan. "Den enkla och förvånande sanningen om Indien och det indiska folket är att när man reser dit och har med dem att göra, får man alltid klokare vägledning från hjärtat än från huvudet. Ingenstans i hela världen är detta sannare." /Shantaram. Hjärtat kommer ha det bra där borta. Kanske förälskar det sig i en bollywoodstjärna med glansig snedlugg. Är det bättre än en solbränd australienare bänni? fan, ditt resdagboksintro blev ju helt fel ;)

Hjärnan är skitglad för att slippa gå på lärarhögskolan ett tag och istället få göra en helt egen antropologisk studie :) Jag är kär i antropologi. Jag vill skriva antropologiska reportage. Jag vill bli en antropologisk journalist och hålla på med "subjunctive reporting". Detta innebär en sammansmältning av journalism och academia, som inte bara beskriver händelser (l’histoire évenementielle) eller struktur (longue durée) utan som sysslar med "medium-term history". Det är att bevaka en kortare tidsperiod, en process, något i förändring, ett sammanhang eller en trend, vilket ska mynna ut i något som tydligen kallas för "the one big thing". Fan, den där stora saken alltså, den är så... UPPHETSANDE!!

Jag har alltså bestämt mig... (sällan!) för att kapa livlinorna och köra all in. Nu är mitt mission att jaga de vassaste verktygen och bästaste råden. Det blir idoluttagning. Världen ska scannas efter förebilder som ska lära mig allt de kan. Jag vill lära mig djupintervjua, observera och tänka som en antropolog, måla som en romanförfattare och paketera som en journalist. Sen får gärna nån lära mej plåta oxå ;)

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, journalistik, shantaram, Indien

Hetast

2009-10-25T13:54:00.000+01:00

på dansgolvet blir man om man adopterar ovanstående moves. Grästuggning och gitarrjuck kommer ta över klubbarna. Rekvisita är det nya. Det började med Anneli Exoticas krycka, nu kommer fortsättningen. Game is on... =D =D =D

Do less, be more

2009-10-18T20:27:00.000+02:00

Momo :)

Just nu läser jag om fantasier, eller vad som inom antropologin kallas för "geocultural imaginations". Alltså hur vi föreställer oss världen och cuttar upp den i olika bitar och kladdar ner dem med olika färger som passar fint med våra fördomar, drömmar eller förväntningar. Och de där fantasierna tvinnar ihop sig med verkligheten. Ofta är det till och med så att fantasierna skapar verkligheten. Vi vill så gärna fatta oss på saker och ting och när vi inte hittar några faktiska svar så klurar vi ihop nåt som passar oss. "Människor sitter fast i ett nät av mening som vi själva spunnit", sa nån smart person.

Så tänker jag på mina resefantasier. Tänker att jag är ganska (eller iaf lite?) medveten om hur jag romantiserar det "där ute", de tusen vägarna, the far far vad som helst som inte är här, om hur jag längtar och trånar och älskar det där andra och främmande som jag egentligen hittat på helt själv och inte vet ett skvatt om. Men frågan är om det spelar någon roll egentligen om det är luftslott eller riktiga slott jag jagar. För vägen dit, VÄGEN DIT, är ju så sjukt jävla mongomagisk att det lika gärna kunde stå ett litet snett träskjul i slutet for all that I care. Och slutet för den delen, vad är det lixom.

Jag ser mig själv där ute, eller nej, jag KÄNNER mig själv där ute; luften på 4000 meters höjd, tropiska regndroppar i ögonfransarna, kraften i ett svart vattenfall, smaken av bolivianskt rödvin i ottan, hur fina vi var, hur den smaragdgröna djungeln spricker som tunnt glas i gryningen... Det är i allra gravaste laget alldeles absolut verkligt. Lyckan gick att ta på. Den fanns rent fysiskt. Det är sådana minnen mina fantasiframtider består av. De är borderline. Lite verkligt, lite dröm, lite påhitteri, lite efterkonstruktion, och kanske ganska mycket ett försök att hitta MENING med saker och ting. Med det där lilla livet som jag är så besatt av att leva till fullo.

Samaipata, Bolivia, jul och nyår 2008-2009

Så jag tror jag är tillbaka där jag började. Jag testade i alla fall. Give me that. Jag har faktiskt ansträngt mig sadan, men känslan jag har efter att ha bestämt mig för att inte bli uppstyrd än är den av lugn och självklarhet. Då måste det vara rätt. Och så berättar jag min stora upptäckt för carolina i köket och hon bara rycker på axlarna och säger att "ja, det är ju det som är DU, elli" och går iväg och äter plättar med björnbär och glass. Haha... kära carrocarola, ibland känner du mig bättre än jag själv gör ;)

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om resa

Fight! Fight! Fight! Fight!

2009-10-18T01:00:00.000+02:00

När det krigas i elli-land kan jag inte skriva. Jag vet inte vilken röst jag ska använda. Alla mina schitzo fronter är upptagna med blodsutgjutelse och ingen har tid att företräda mig. Jag behöver medling, jag behöver konflikthantering, jag behöver peace (and love).
Att jag inte lär mig. Det är ju helt fantastiskt förunderligt att jag lyckas bli lika förvirrad varje gång jag återvänder. Men det är lite som sugiga p-piller som fuckar med självaste innersta kärnan varifrån alla känslor och tankar springer. Då är det nästan omöjligt att fatta vad som händer, som en smygig anakonda som galet långsamt slingrar sig varv på varv på varv för att sen plötsligt krama till. I never see it coming.

Ååååh och jag försöker vara så himla duktig! verkligen! styra upp styra upp styra upp, men den där karriärsrådgivaren jag gick till häromdan fick mig att inse att jag inte VILL. Jag VILL inte hitta en väg, en riktning, en plan. Jag vill fortsätta vara norrlös ett tag till. Jag VILL ut på vägarna igen. Det finns verkligen ingenting jag vill hellre. Jag LÄNGTAR så sjukt mycket att jag knappt kan beskriva det. Men ändå tänker jag på att trycka bort begäret. Plugga, jobba, kämpa, spara, leva svealiv, och framförallt hålla mig med backup-planer. Jag borde skita i backup-planer och satsa på drömmarna. Köra all in, allt på ett kort, bära eller brista, do or die. Är jag för feg för det måntro? Eller inte tillräckligt övertygad?

Jag är trött på att förklara rastlösheten. Den måste hela tiden ursäktas, den måste förstås, den måste dissekeras och analyseras, dämpas och tämjas, den driver ju mig bort det normala, alltså måste den vara ond. Inte konstigt den blir arg och börjar skjuta hej vilt. Så det är nog dags att älska honom igen, det där lilla rastlösa freaket i mellangärdet, för han är ju jag, och med gemensamma överkrafter kan vi helt säkert wresla ner den där kramiga anakondan och bege oss ut igen. Sen om jag kommer göra det topless eller inte återstår att se.

Nu gonatt! :)

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om resa

Mer bra och mindre buuu

2009-10-05T00:07:00.001+02:00

Elli-land har blivit deppo-land. En ångestventil till nada nytta och föga glädje. Jag har ju det faktiskt galet fint och roligt nästan hela tiden, men då har jag ju ingen tid till bloggeri, och sen kanske jag inte heller ser nödvändigheten i att in-your-face-blogga om mitt fabulösa liv. Jante gillar't inte! Sen är det ju så att glädjen pyser ut genom varenda por och lämnar inget tryck kvar att lätta på. Ångesten däremot är fångad bakom tajta talgproppar och jag hade nog seriöst fått stora geggiga finnar på själen om jag inte fick skriva om det... även om det är tråkigt, ointressant, opepp, självupptaget, gnälligt och inte alls särskilt lite patetiskt.

Men jag ska anstränga mig... på riktigt, att spara ner lite lyckomoments som INTE faller under kategorin framtidsplaner. Jag ska försöka med hela mitt fladdriga corazoncito att leka "tåget är tio minuter försenat STOPP" och sen hänga kvar där med enorm balans och bara ta in saker o ting. Försöka duger.

Nu ska jag slagga. Imorrn blir det halvt skola, halvt skolk för att kunna se BANANAS* kl. 15 och sen salsa på kvällen. Latino all the way, och köp nu inga Dole-bananer (eller andra icke ekologiska eller icke rättvisa bananer för den delen) för då suger ni.

Mer om bananer imorrn...

Buenas noches.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Bananas*

LITEN

2009-10-03T19:46:00.000+02:00

Nu är det bokat! Ellinor Avén åker till estocolmo på fredag för att hälsa på en lattjo liten krabat som heter Björn Avén. Eftersom jag ofta pratar om honom som om han vore tre år tror många att han (fortfarande) ser ut såhär:

I själva verket är han 24 år, ganska enormt mycket längre och muskligare än mig, färdigutbildad, fast anställd och imponerande bevandrad när det kommer till seriösa relationer. Jag däremot är vedertaget bättre på att spotta spagetti. På honom. Åh det kommer bli en fiiiiiiiin helg! =D

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om bröder, spagetti

Det apatiska elli-barnet

2009-10-03T14:04:00.000+02:00

Nu närmar sig apatin. Damn it.. jag känner igen den från förra svealivet. Jag pallar inte plugga och skriva hemtenta, trots att den verkar vara en bit kaka, jag orkar inte skriva bok, trots att det egentligen är vad jag vill mest, jag orkar inte ens gå och handla. Det enda jag pallar är att ligga face down på sängen, med kinden mot det guatemalanska lapptäcket och på sin höjd blinka ibland. Härifrån kan jag se ut genom fönstret på grannarnas tegel och vindskupa, och på den förstoppade himlen som släpper igenom regn men inge ljus. Jag andas lite, vickar på de frusna tårna och tänker på att tiden inte är min vän.

Det är någonting inuti som tar all den energi och lust som hade kunnat användas till att liva upp livet, för claro que si blir allt vad man gör det till. Det är som att ha ett myggbett på insidan som kliar något så ofantligt att jag inte kan tänka på något annat. Och vad jag tänker på? Jo, en fet klick bedövningssalva som med cirkelformade rörelser masseras in tills avdomingen är total. Då kan jag känna annat igen. Jag tänker på kärleken, friheten och vägarna.

Jag får IG i svea liv. Jag är så fett underkänd. Jag orkar inte övertala mig själv om att jag klarar det här när jag så uppenbart inte gör det. Har försökt länge nu att fylla mig själv med extas, alkohol, dans och positivt tänkande. Men det enda som kan ge mig något i närheten av eufori är tanken på att få packa ryggan och svira ut i de crazy världarna igen. Jag KAN inte leva i nuet här. Jag är så totalt inkompetent när det kommer till att ta det lugnt, ha lite tråkigt, göra vanliga saker. Jag blir GALEN.

Nu planer. Ännu fler. Ännu mer.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om resa, rastlöshet

Embrace

2009-09-23T23:19:00.000+02:00

In the metaphysical or conceptual sense, balance is used to mean a point between two opposite forces that is desirable over purely one state or the other, such as a balance between the metaphysical Law and Chaos — law by itself being overly controlling, chaos being overly unmanageable, balance being the point that minimizes the negatives of both.

Att balansera mellan ordning och kaos är troligtvis vad jag gör sämst i denna värld, kanske i hela universum, och diverse världar som må ligga i universum bortom det. Jag ska trycka en tröja som det står LAGOM på som jag med stort (eller jag menar lagomt) lugn ska bära var dag.
Jag önskar mig BALANS samtidigt som balans gör mig fantabulöst uttråkad. Är det inte en nypa ironiskt att till och med mitt resonemang kring balans saknar balans? Viva mej! Hur skitzo är man på en skala om man önskar sig en vindstilla promenad på en väl spänd lina, men samtidigt gör allt för att få den att vaja ut i extrema vinklar kontra såväl tyngdlag som förnuft. Krampande tår och sjukt messy hår. Det är nog fan vad jag får lära mig leva med.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om balans

Kallt men vackert

2009-09-13T11:40:00.000+02:00

Carrocarola, gonzigonzalo, becks och eli cash/gold

Sunday morning has broken och den andra av septembers hösthelger är över och ute. Det börjar bli sjukt kallt att ha håliga strumpbyxor om nätterna, hur heta de än är. Snart sitter meccas fyra (se bild) med vänner i köket mest hela tiden o sippar te med raggsocksfossingarna uppdragna under rocky-joggingbyxorna. Snart kommer den där VINTERN.

Okända saker sväller under huden. Längs ryggraden och underarmarna bufflar de runt, kanske sover de i benstommen om nätterna och sen på morgonen tar de sig en fräsch liten promenad i köttlandet. Tänk om fru doktor på fredag säger att jajamensan det är rastlösheten som fått ben och nu bokstavligen kryper omkring under ditt skinn. Jag ordinerar dig långa och ändlösa resor, awesome love och spirituella revolutioner. Och just det, här får du recept på att du måste ta med den där hännibänni, för hon behöver verkligen chilla jorden runt ett slag. ;) baby...

Eller så har jag en vanlig trist matallergi.

intressant

Som sagt

2009-09-13T02:27:00.000+02:00

varannan vatten, varannan panik.

What da hell...

2009-09-13T01:26:00.001+02:00

Så klyshigt att man vill dö lite, men åååååh..... I don't belong here.. radiohead says it.. och ingen logik i världen spelar någon roll.. HUR HUR HUR HUR HUR ska det gå till????????? För varje vecka och ögonblick som passerar ju omöjligare blir det, för varje hemkomst mer freak. Society you're a crazy breed.. Jag vill inte ha någonting alls av det här. Knuffen i ryggen, peka med hela handen, vi ska alla ändå bara dö. spelar roll. Way out west, i rörelsen finns lugnet. Hay q viajar para no viajar. Man måste resa för att inte resa. Modigt att stanna? nä, jag låter mig spinnas in i detta klistriga nät av påhitteri! It is NON existing. Lyckan är nåt helt annat, och att jag vet det, men ändå sitter här, DET är en extrem dimension av icke modighet.

intressant

You're so special

2009-09-13T01:22:00.000+02:00

Helt klock

2009-09-09T18:05:00.000+02:00

Nisa

Stormen har mojnat. Jag vänder tillfälligt, eller kanske mindre tillfälligt, upp handflatorna mot svea liv och ger mig. "Små platser – stora frågor. En introduktion till socialantropologi" och "Nisa: The Life and Words of a !Kung Woman" är påväg med posten. Idag var jag på min andra föreläsning som handlade om kriget i forna Jugoslavien och vad det är att vara människa under påtvingade omständigheter. Antropologin tassar rundor på gränsen till filosofin och jag gillar't, shit va jag gillar't :)

Den antropologiska approachen till världen, sättet att jobba, sättet att tänka passar mig som värsta skräddarsydda lyxfodralet. Som ett andra skinn, enormt bekvämt, så självklart att bära att jag funderar på att aldrig mer ta av mej det ;) Inte att säga att jag överger journalistiken. Jag kan göra flera saker samtidigt. Det står i mitt horoskop.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, journalistik

Nurå???

2009-09-08T11:28:00.000+02:00

Jomen varför inte!! Salsakursen är inställd. Vad i helvete gör jag här?

Panik!

2009-09-08T10:23:00.000+02:00

I dag fajtas jag med den enormt starka impulsen att droppa ur och svira bort. Jag är så TRÖTT på att styra upp saker och då är det ändå inte särskilt mycket jag har att styra upp. Jag måste vara gravt allergisk mot det organiserade och planerade. Är nästan helt säker på att Lundens vårdcentral kommer hävda att mina utslag beror på heltidsarbete, silikonläppeffekten på scheman och CSN-ångest och det sugiga immunförsvaret är ju rent uppenbart en effekt av alla viktiga papper jag borde sätta in i de viktiga pärmarna som jag inte hittar.

Igår var jag på intro till antropologikursen. Lärarinnan var engagerad och fin. Ämnet intressant. Eleverna ventilerade det absolut nödvändiga: "alltså det står ju 500 ord, får man skriva 505 ord då eller alltså typ?". Alltså typ för fan snälla!

Klassrumsallergi. Allergi mot att sitta still. Allergi mot att gå i skolan. Det kliar och kryper och jag drar mig för att köpa kurslitteraturen och söka csn för då FÖRBINDER jag mig. Då ska det vara så här nu, och egentligen är salsakursen det enda som får mig att överleva tanken.
SJÄLEN HAR VÄXTVÄRK och DET GÖR ONT. Särskilt när jag vet precis var den bäst sträcker ut sig.

Hur funkar djungelhängmattan Ewis? ;)

Nu straffar spotify mig med att pumpa ut reklam om hur jag borde åka till en grön ö. Snart finns där ett par ögon som matchar det där landskapet och snart finns det möjligheter att åka dit och fucka upp alla våra fina minnen, eller fucka fram nya. Det är ett beslut jag tänker undvika att fatta.

ANDAS. Det betyder andas, och det betyder andas. Du går.
Jag ska gå till duschen nu. Sen följa min extremt nya men extremt fina vän Sofie till hennes genusklass och fortsätta ut till västra hamnen för att dansa salsa på en brygga med en i-pod och en italiensk glass, men kanske mest med sofies nica-miami-vän ricky.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om salsa, antropologi, resa

One tip for the future

2009-09-04T22:42:00.000+02:00

Helt utan cross body skit! =D

2009-09-02T23:14:00.001+02:00

Anklarna värker och resten av kroppen är stiff som en bandyklubba. Men aaaaaah alegria totaaaaal! fy fan va skönt att komma igång med salsakurs igen. Och en extremt intensiv sådan.
1 och en halv timme med roberto – cubanen med "hett temperament och varmt hjärta" – gav mig så sjukt mycket mer än en hel termin på sabrosa. Men så var vi typ 8 pers oxå :)
Hösten kan kanske överlevas. Så länge salsaguden rockar min värld.

=D

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om salsa, Malmö

Brain vs Heart

2009-09-01T22:42:00.000+02:00

I väntan på att intuitionen ska slå i gonggongen.

1 september och jag är redan gnällig. Elli-land ser ut som en dajm någon trampat på. Bitarna är mer eller mindre goda, men ingen är äcklig, ändå blir jag bäbis bara för att jag inte kan äta upp alla samtidigt. Mogen vill jag vara. Tålmodig och lugn, en kompakt rullad cholleboll garnerad med ett jämt lager av pärlsocker. Vart man än biter vet man vad man får. Förutsägbar. Trevlig både att titta och tugga på.

Jag vet icke vad jag vill. Därav beslutsångest och dajmkross. Har en stark enorm, för att inte säga gigantisk, längtan att kasta av mig svea höstrock och svira iväg över skorpan med fräkenskinnet bart mot fartvinden och hjärtat i nån omöjlig technotakt som ömsom peppar ömsom deppar, men absolut aldrig tradar. Japp. Jag är RASTLÖS och fick smärre panik av att titta på antropologikursschemat som rutar in mitt liv från måndag till mitten av januari. Hujedamej. Jag har ingen aning om det här kommer att gå. Om det är det här jag egentligen vill eller om det är ett kasst försök att lura mig själv till nån slags uppstyrdhet som påstås va bra men som jag egentligen inte behöver för att vara lycklig. En uppstyrdhet som jag kanske hellre borde ta vara på nån gång i framtiden när freaket tar sig en powernap, istället för nu. NU. 25 år gammal, med dampig själ och sommarsparade tusenlappar, en gratis båt väst mot en triljon endorfiner och världens coolaste trip, hur mongo är inte jag som ens tvekar! Ändå lutar det åt antropologikurs på MAH. VARFÖR????

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, resa

Eagle eye cherry (eye)

2009-08-25T13:54:00.001+02:00

3 dagars sängliggande med bedövningspiller och domndroppar, 10 dagars hemmahäng med svid och ljuskänslighet, sen upp till SEX månader innan hornhinnan på riktigt läkt ihop och synen stabiliserats, då förhoppningsvis till det bättre. Upp till 5 procent får göra om hela proceduren igen eftersom allt synfel inte togs bort. Hm. NEJ. Det blir ingen laserbehandling. Stort sug, men just nu känns det inte värt det. Suck suck suck... det blir att fortsätta se ständigt bakfull eller pårökt ut. Ständigt lite svullen, lite irriterad, lite osnygg. Alternativt pinna runt utan linser och systematisk undvika folks blickar eftersom det känns som om de tittar in i mina ögon en hel lång orättvis sekund innan jag hunnit fokusera. Ett underläge jag inte uppskattar. Men, som mamma säger; det kunde varit värre. Så, nu blir det optiker, glasögonköp och nya linssorter. Asi es la vida.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om laseroperation

Så nära och ändå...

2009-08-24T22:45:00.000+02:00

....kanske precis utom räckhåll... den här gången.
Klockan 6 i morse, en stund efter att ha satt Elisa på en buss till centralen och Kastrup, anmälde jag mig till en antropologikurs 1-30 p vid MAH. Det där med att studera olika idévärldar, uttryckssätt och sociala förhållanden runtom på globen är ju precis vad jag gör och vill fortsätta göra och då kanske en UTBILDNING är bra att ha :) puuuuh...... Det är crazy. Ska jag alltså stanna här? Ska jag köpa vinterskor, gå upp tidigt på morgonen och läsa teoretiska tegelstensböcker på oxfordengelska? Mellangärdsfreaket har ångest just nu. Han vill svinga sina duracellben över relingen på en transatlanticbåt... han vill vifta med sin lilla energiska tumme mot västkust och blonda surfluggar.. åååh vad han vill löpa linan ut och gå galen! Men kanske kan jag smeka honom över ögonlocken så där som mamma gjorde när hon ville att vi skulle sova. Smeka dit lite salsakurs, lite mer tidningsvik, bokskrivande och inhämtande av enormt värdefull antropologikunskap... Sen i januari får han som han vill. Fast bara fyra månader. Sommarviken är för fett betalda för att hoppa. Men åååh! NÄR ska jag få göra min supertramp??

Jag är orolig för att drömmarna ska bli dammiga, och orolig för att freaket ska driva mig till craziness.. När livet är skumlös stiltje och känslor noll, då letar han action i precis vad som helst. Och det är inte det minstaste nyttigt.

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om antropologi, Atlanten, USA, resa

Cuba mailo!

2009-08-10T01:13:00.001+02:00

Så absolut lövli det är att dansa salsa! Så absolut happiness det är att snurra och slingra och shejka och nästan skratta ihjäl sig med nån som har precis lika roligt som jag. Ikväll var vi bäst på hela cuba café. Visst, det där svartklädda paret var kanske proffs och sånt, men vi, vi vann tävlingen i att ha allra allra roligast, och DET, det är nåt att hänga i julgranen!

=D

I julgranen ska jag även hänga upp en frukostdejt med carrocarola 9.30 imorrn bitti. Alltså, lights out nu, mot uppvaknandet till ännu en ledig dag. Lycka.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om cuba café, salsa

Way out west

2009-08-09T01:24:00.000+02:00

Ja minsannoda det ligger en liten smäcker öken mitt i hela alltet. Jag som tänkt köpa mej en snygg longboard och cruisa från New York till San Fran. Men alltså det kan ju bli lite svettigt med öknen... och kanske får jag sand i hjulen. Planen var ju i och för sig att åka tumme när jag inte pallar åka bräda, vilket kanske kunde bli genom den där öken då ;) Haha.. meningen med den här lilla nätta, inte alls överdrivna, longboardturen är att bli riktigt riktigt riktigt grym (och ha kul). Har man ett mission kan man inte ge upp, och när/om jag kommer fram kommer jag, förutom imponerande benmuskler, ha fått överjordiska longboardsskills. En bra plan. Sen flyger planen söder till colombia, där jag ska dansa dansa dansa salsa för DET gör mig lycklig. Hej då arbetslösa Sverige som inte har plats för mig. Hellre fly än illa fäkta, hellre glida än grubbla, och myyycket hellre steka än stämpla. Det blir sick =D

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Colombia, USA, longboard

Aterrizar

2009-08-08T02:24:00.000+02:00

Meccas invånare? :)

Saker händer, och ändå händer saker inte. Det som händer är att jag efter att ha shejkat mitt euforiska ass till latinorytmer går och lägger mig själv i min säng med ett stort fett smile på läpparna. I'm in love with a girl who's in love with the world.. Just nu är världen så där gigantiskt oändligt hejdlöst möjlighetsfylld... dörrlös, låslös, gränslös.. och jag lössläppt, i en sjukt rolig upplevelsepark där attraktionerna är så många att måtte du gunga i gipsvagga eller sova i koma om du uttråkad är. Det är fint att flyga högt, men frågan är hur djupt jag dyker efter det här.

Det som inte händer är landandet. Någon gång fanns det ändå en tillfredsställelse i att plocka upp grejer ur lådor, ställa in ansiktsvattnet i badrumsskåpet, shampoot på badkarskanten, och känna att nu, nu är jag här. Kände så en stund i Venezuela, kände så en stund i Mecca, men ärligt talat så kom jag aldrig hem den här gången. Lådorna står kvar i garderoben, grejerna jag plockade upp ligger i högar, badrumsgrejerna ligger kvar i necessären. Jag nestar inte, jag flyger inte runt med strån och lera i näbben.. jag inväntar kläckning.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om resa

Mother earth is calling you home

2009-08-04T17:16:00.001+02:00

...stod det sprayat på en regnbågsfärgad hippiebuss på cádiz carnaval 2005, och jag ville självklart ha precis en sån.

Ännu en fantastisk framtid har täljts fram med fantasiknivarna. Åh vad jag älskar dem, mina babies, de som ger mig hopp om nyliv och utveckling. Även om jag fortfarande inte har nån aning om det finns någe jobb i denna ack så hårda journalistbransch i höst så har jag ändå en fantastisk PLAN :)

För ett par veckor sen fick jag nämligen ett ytterst intressant tips från en Louise som ska läsa frilanskursen i Chile i höst. Hon hade gått två riktigt coola kurser i San Diego som handlar om Tijuana och gränsproblematiken mellan mexico och usa. Totalpraktisk utbildning, inge plugg, två böcker, fem uppsatser, 50/50 engelska och spanska, resor varje vecka över gränsen och det bästa hon gjort. Plus att man får hjälp att söka genom Kilroy Education. Så idag snackade jag med dem och gjorde upp lite feta plans som går så långt som till NÄSTA höst. Ja, tjena, uppstyrt och mycket olikt mig :) Så, nu ska det där journaliststipendiet bli mitt och ekonomiskt bära mig genom ett år i california :)

Men innan dess hade jag tänkt hänga lite till i malmö. Förutom att jag vill skriva färdigt sabbatslivsboken är anledningen att jag ska laseroperera ögonen och måste komma på återbesök om tre månader. En annan anledning är att jag behöver jobba ihop några kronor till:) Och en tredje anledning är att jag hittade vad som verkar vara en mycke bra kurs i Lund, på halvfart tills 1 november. "Ekonomisk historia: miljöhistoria ur ett ekonomiskt perspektiv", heter den och handlar om relationen mellan miljöproblem och ekonomisk utveckling. Och det där har jag verkligen funderat mig galen på på senaste... när jag läste "utveckling och internationellt samarbete" och på world social forum i brasilien, när man propagerar "en annan värld är möjlig" och vill häva människor ur fattigdom men göra det på ett hållbart sätt. HUR?? Svennars ekologiska fotavtryck geggar ju ner hela världen och tänk om alla skulle ha det så "bra" som vi? Moder jord har ju redan snaran runt halsen.. står där och balanserar med en gödningsmedelsförgiftad stortå på en pall som skulle sparkas undan totalt om alla började konsumera som vi. Kan ekonomisk och social utveckling vara ekologiskt hållbar? DET är den stora frågan.

Sounds good ey? Så nu, nu peppar jag. Nu ska jag skriva Rio-kapitlet i sabbatslivsboken och få fart på det där slumrande författandet. (Helst långt) innan jul är den färdigredigerad, utgiven och skitsnygg. Det lovar jag :) Då ska jag fira med att hänga tio dar på en transatlantic papperslastad båt till Nev jåååårk =D

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om San Diego

Viktigare kan inget vara

2009-08-04T00:05:00.000+02:00

Jamen hej fucking dåååå till lugn och lite lä. Fet frustration sväller och väller... och jag är åter dödligt drabbad av ME-NINGS-LÖS-HETEN. Meningslösheten. Ja satan. Vad har jag gjort sen jag kom hem? Jo, jag har köpt dyra proteinkurer till mitt sletna hår, jag har köpt kjolar, extern hårddisk, byxor, skor... Jag har köpt så sjukt mycket grejer (well, för att vara jag alltså) och fortfarande går jag runt och cravar en ny hoody och tv-shop var sjukt nära på att sälja in mineralsmink till mitt jag-vill-ha-perfekt-hy-brydda ego.

Jag jobbar för en oproportionellt stor lön. Har alltid undrat vad folk gör för så mycket pengar när de knegar året om och inte lägger undan 12000 i månaden till nästa escape. Jag antar att man köper mineralsmink och hårddiskar, och lägger undan för framtidens storfiskar BIL, eller i alla fall LÄGENHET.

Moodyssons "Mammut" fick mitt världssamvete att rinna över bägarkanten och droppa små iskalla droppar ner på mitt äckligt privilegierade liv. Det började för ett par år sen.. kanske först på riktigt i Guatemala... men då var det ett nålstick som snabbt läkte och lätt kunde förträngas, men nu har nålarna bytts mot samurajsvärd, och alla som sett Bodyguard vet ju hur det gick med whitneys sjal. Ursäkterna och undanflykterna börjar ta slut, att leva för att tjäna pengar och göra av med pengar har gått från jag-vill-inte till jag-kan-inte. Bestämde mig för att inte köpa nån jävla hoody. Att min röda må va nopprig och söndertvättad efter sydamerika, men den duger så sjukt bra. Den skulle kunna duga resten av mitt liv.

Jag känner mig som tolv när jag blir så arg. För att bli arg över att världen är orättvis är en klysha, ett overstatement, nästan lite NAIVT är det att uppröras över hur sjukt det är att jag shoppar loss medan de filippinska barnen våldtas.

När världens mest privilegierade projekt "sabbatsliv" är färdigt ska ett helt annat slags projekt påbörjas. Och jag är så jävla redo för det. Jag är lätt arg nog.

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om världssamvete, världen, konsumtion

Sov du lilla freak

2009-07-30T23:02:00.000+02:00

Ayurveda Vata

Jag har varit både stolt och förvånad den senaste tiden. Ett helt abnormalt lugn som jag verkligen inte känner särskilt väl har lagt svala handen över min panna. Ett lugn som bara brukar finnas där ute på de tusen vägarna, men då i en wierd mix med extas och psycokaruseller. Här, i Sverige, i Malmö, i Mecca, efter sorgen, efter paniken, efter återanpassningen hittade plötsligt det där lugnet hit. Helt konstigt.

Det är precis som om jag för första gången inte är rädd för att svea ska hjärntvätta mig till att tro att this is it, och allt annat dröm. För första gången är jag rätt säker på vad som finns här för mig, och vad som finns där ute. Och jag lägger dem båda i vågskålen och tänker på amazonas. Det var där jag bestämde mig för att mina extremiteter ska få leva sida vid sida inuti, in peace. De skitzofrena ytterligheterna ska inte längre kriga i elli-land, yxorna ska grävas ner och vita duvor flyga. Anything goes. Jag stannar lite, jag åker lite, och det är okej. Jag behöver inte välja eller bestämma mig för ett liv, ett jobb, en kärlek, ett hem, ett land. Det är bara bluff och myt att man en dag vaknar upp och är vuxen. Att saker och ting plötsligt klarnar. Jag tror aldrig det där kommer hända mig. Jag tror det handlar om personlighet. Enligt den uråldriga indiska hälsovetenskapen Ayurveda ("kunskap om livet") är jag VATA; rymd och luft, föränderlig och oförutsägbar, hyperaktiv och överentusiastisk, med oregelbundna vanor. Jag är flexibel och obunden, vilket gör mitt liv kaotiskt utan gränser och rutiner. Jag är splittrad med bristande självförtroende och när jag är i obalans yttrar det sig i rastlöshet, oro, koncentrationssvårigheter, kroniskt trötthet med mera. Det är spot on, och om man vill tro på't har det rastlösa mellangärdsfreaket fått sin förklaring :)

Men ja, just nu är jag inte i obalans, för första gången i svea, någonsin! Det går bra nu. Och det typ helt utan planer och lovers. Allt kommer bara magiskt att lösa sig och vad som än händer så blir det perfa. Jag bara vet det :)

Hoppas det här håller i sig en stund till, för det är så jävla skönt att slippa va rastlös. När jag och hännibänni drack öl på möllan ikväll fick mellangärdsfreaket ett smärre spasmaanfall när vi pratade om resandet och jag påmindes om hur det är att vara hysterisk. Han däckade dock rätt snabbt igen. Måtte han sova augusti ut!

(Här hittade jag ayurveda-testet som fastställer ens "kroppstyp". Go see! :)

intressant Läs även andra bloggares åsikter om ayurveda, rastlöshet

Guds stad

2009-07-29T22:33:00.000+02:00

RIO DE JANEIRO. Jag tittar på rubriken. Under står det: kroppar, språklöshet, utsatthet, jordens trädgård, känslan av overklighet, extas, nyfödd. Ian, Antonio, Sarah's story.

Det är så SVÅRT att börja på ett nytt kapitel. Att stiga in i tidskapseln och beema mig själv till rios svett, rios puls, rio som mattade ut mig, gjorde mig sjuk, frustrerad, förvirrad och tvivlande. Eller kanske var det inte direkt rios fel, bara det att rio, det är en galen stad, pulserande, påflugen, inkräktande, nyfiken och ständigt klädd i minispeedos. Rio var motorvägen när vad jag behövde var en lugn liten stig. Mina tår blev trampade på, mitt hår blev draget i, huden taffsad på, egot tilltryckt. Jag var rädd. Orolig. Ensam. Och tvivlande. Detta är vad jag måste tillbaka till. Måste beskriva det som är rollercoastern och hur det är att vara ensam på andra sidan jorden när kriserna slår till. När allt du behöver är någon som lägger en arm omkring dig, någon som inte kräver någonting av dig, som finns där för dig. Jag sög upp den kärlek som fanns, för den fanns, i underbara människor som tittade fram på de mest oanade ställen, men det räckte inte riktigt, för ingen kärlek räcker när självkärleken brister. Klyshigt, men sant.

Rio... och Sarah som jag så gärna vill ska återberätta sin fantastiska livshistoria så att den kan leva för alltid i min bok. Jag vill ha detaljerna. Om Sarah. Den 34-åriga brittmarockanskan som levt sitt liv som en ångvält. Framgångsrik och målmedveten. Sista åren innan hon stack bossade hon över en hel fabrik med arbetare i Marocko... Sarah, med sin marockanska näsa, blonda korta lockar, en miljon skrattrynkor och världens vidaste finaste leende. Sarah som kom till en punkt i livet då det handlade om att leva eller dö. Ta livet av sig eller förändra sakernas tillstånd. Två år senare träffar jag henne i Rio. Då har hon levt en hel livstid som jag vill spara ner här. Ett liv på väg, med superintressanta faser som hon analyserat sönder och samman och satt ord på. Sarah, som pratar franska, engelska och spanska som en infödd och som suger upp portugisiskan som om hon vore utrustad med en inre diktafon. Jag är impad, jag är avis, jag diggar henne. Särskilt när vi sitter utanför hostalet bara hon och jag i natten med rödvin och gitarr och pratar om kärlek. Hon kallar mig sweety och det är precis vad mina oälskade öron behöver just då. Innan jag flyger till amazonas och börjar om helt faller hon i kärlek med en 24-årig argentinare påväg norrut på sin livs resa. Han gör helt om och de är fortfarande tillsammans :)

Livet, haha... livet... fan va coolt det är.

Nu har jag nog bannemej nästan skrivit igång det där riokapitlet.. kanske kan jag skriva tio första meningarna... KANSKE!

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, Brasilien, resa

Medan jag sov...

2009-07-25T00:31:00.000+02:00

Möllevångstorgets gatstenar hoppar under trumbanket och folket steppar, folket skriker, folket rullar sina glada höfter till rytmen av festivaaaaaaaaaal. Av folket, för folket! När jag cyklade förbi runt midnatt var det var nästan så att min cykel fick eget liv och ville svänga av mot gladbeatsen. Men jag la in mitt veto och styrde upp och styrde hem. Jag är dödens död efter dag 6 på nattred. I samma liga som ensamstående mångbarnsmödrar. Lätt. Bara det att jag inte är ensamstående, jag har sambos. Och jag har inga barn, jag har sambos. Och igår var vi på Debaser och försökte oss på att shejka våra bailefunkiga ass till Rios direkt-från-favelorna-dj Edgar... men jag var rätt dålig på det där. Rumpskakeri alltså, det är en ädel konst jag inte ens är i närheten av att behärska... alls! Men jag hade fina strumpbyxor på mig i alla fall så jag är nöjd. Jag är även nöjd över att saker för 89 kronor från Åhlens kan göra mig nöjd :)

Imorrn väntar livets goda ting. Jag ska sitta i soffa på gatan, blanda tinto de verano i plastglas, titta på barfotahippies, äta veggieburgare, lyssna på flummig musik, se Råfilms filmer på Debaser, njuta, slappa, götta mig och till sist go wild på Allianzas all night long efterfest. Mjovars, vi får la se hur länge jag pallar.

Nu inväntar jag en styck alexandra och en styck christian för en kopp natt-te, sen ska jag romantisera mig med bedbugsen.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om möllevångsfestivalen, jobb, fest

Andas

2009-07-19T22:39:00.000+02:00

Så satans skönt det är att vara lugn. Paniken har lagt blossande kinden på kudden och däckat. Jag har överdoserat på sällskap, på närhetskrav, på fylleval, på att vara social, hyperaktiv och framtidsstressad. Så trött jag blir på mig själv.

Och på mina tankar.

Jag måste skriva färdigt sabbatslivsboken PRONTO. Jag vill sätta rubrik, binda in, lägga åt sidan, snegla lite på den på avstånd och tänka att där inne finns allt som svirat runt senaste tre-fyra-fem? åren. Sen ska jag börja tänka på något annat.

Just nu är jag så satans säker. Och när säkerheten infaller med lugnet, då vet jag att det är mer än det rastlösa freaket i mellangärdet som styr. Det är som att stå på en tröskel, på gränsen, påväg in i något nytt. Någonstans i bolivias gröna beautyland, någonstans i amazonas, någonstans bland själarnas lianer och paralyserade paradis, någonstans på vägarna upp genom venezuela, någonstans under världens största full moon med papelitos och galen kärlek HÄNDE något... precis som det alltid händer... det som jag tvistar mina ord kring men som egentligen inte kan beskrivas i ord, förutom för dem som redan vet. Bara att tänka på det gör mig nipprig och galen. Gränsbomberi, frihet, eufori, passion. Stor sol i magen. En kraft som växer ur en som den fetaste trädstammen och lyfter en upp mot himlarna. Så jävla flummigt, men så jävla sant.

Det känns konstigt att vara så lugn. Kanske är det kompasstattoon som bränner in i blodet och smittar hela min being med norrlöshet. Corre por mi alma y en mis venas... Så jäkla najs :)

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om livet, resa, rastlöshet, kärlek, venezuela, amazonas, bolivia

Bullshitter

2009-07-17T23:32:00.000+02:00

En sak som jag bara blir sämre på är att vara ÄRLIG. Ooooh sadan vad det stör mig. Jag önskar jag åtminstone hade ett temperament som fick mig att okontrollerat bubbla över och ge vederbörande min omedelbara reaktion. Jag vill bemöta, konfrontera, ventilera, säga SANNINGEN, men jag är ju så jävla lam, och reagerar på tok för långsamt. Sen när jag väl reagerat så vågar jag inte ta konflikten, jag vågar inte hamna i en argumentation som jag kanske inte kan ta, jag vågar inte möta de "sanningar" som den andra kanske får för sig att kasta tillbaka, jag vill inte skapa dålig stämning. Så istället snackar jag med precis alla andra som inte har med saken att göra. För att få lite cred, för att få lite backup. Ynkryggigt och falskt är det, två ord jag inte vill va. Till slut är det inte själva konflikten som äter mig utan just känslan av att jag är oförmögen att ta itu med den. En känsla av att vara den där lilla lorten som lika gärna kan kasta sig i karmafallet.

Jag ska jobba med det där. Det står överst på 2-do-listan, precis före "bli medlem i a-kassan", "reka frilansmarknaden" och "köp finmönstrade strumpbyxor och svart eyeliner". Det sistnämnda ska vara del av en svart dramatisk look jag och stina ska jobba fram imorrn kväll. Det ska va hett, det ska va sex. Det e fan ingen sommar utan lover. Jag vill ha.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om ärlighet

All the freaky people

2009-07-17T01:25:00.001+02:00

make the beauty in the world

Som allt annat jag inte hinner så hinner jag inte skriva blogg. Men nu jävlar. Halv två på natta är klockan. Den amerikanska couchsurfarn sjunger moulin rouge - I hope you don't mind I hope you don't mind that I put down in words, how wonderful life is now you're in the world - i köket utanför min dörr och får mig att tänka på en bästa vän från svunnen tid, kärlek, yumyumnudlar, efter-natt-klubb-hulk, chili i ögonen och försoningssex.

Med surfare kommer förändring. De glider in med mohikanfrilla, fransig slips och strikt diet. De har båglösa solglasögon á la terminator som kläms fast vid tinningarna och som man kan bära runt handleden som ett armband om man vill. De är ekologiska nomader med gucciförflutet och hollywood tales. De pratar så mycket när jag är död efter en jobbkväll att jag önskar det gick att stänga av dem, som R2D2, och få lite hjärnro. Men jag lär mig och vänjer mig. Taggar till mig för att inte bli platt som en igelkott på konversationsmotorvägen. When in Rome... eller When Rome is here...

På mornarna får jag fem-stegig yogakurs. Mina magmuskler, axlar och nacke gnäller lite, men kotorna mellan skulderbladen sträcker ut sig i ett enda knakande syrekrävande aaaaah! Sen äter vi gröna asiatiska blad ur stekpanna och konstiga långdistansexporterad frukt som kostar råmycket men smakar rågott.

Mina lediga kvällar wokar vi hemlagat vietnamesiskt och pratar om fysisk psykologi, energier, intuition och bögsex. (Vissa saker mer än andra).

Couchsurfing alltså, DET är att resa i sin egen kammare.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om couchsurfing

Moderatmode?

2009-07-08T00:52:00.000+02:00

Om man publicerar på facebook att man har en MODEBLOGG, lägger upp ett foto på sig själv (i baggy.. hmm..) och dessutom börjar inlägget med att skriva om SEX, då säger läsarstatistiken att min blogg plötsligt är mycket bättre. Eller ja, folk TRODDE att den skulle va bättre, men shiiii fick lixom de/ni, för TATAAAAA det var bara en FAKEmodeblogg!! in your face!!

Men om jag vill behålla mina modeläsare kan jag ju göra som Blondin-Bella. Denna då 16-åriga (?) snäcka startade ju sin blogg för att skriva om (höger)politik men upptäckte kvickt att folk var mer intresserade av vilket nagellack hon använde och var hon köpt sina aaaaaassnygga jeans. Så då fick de som de ville, MEN, hon påstår att hon sneakar in (höger)politiska budskap i de blonda inläggen. Så himla smart, men jag undrar ändå lite HUR. Kanske har hon på sig mycket blått.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om mode

46 days & 46 nights

2009-07-07T12:42:00.000+02:00

Det handlar alltså inte om hur länge jag klarar mig utan sex innan jag måste kedja fast mig själv vid sängen i svettiga mardrömsplågor för att till slut bli ofrivilligt påsatt av mitt ex. (Vilket alltså är taget ur filmen "40 days and 40 nights" och inte ur min egen snuskiga fantasi)

Nej, 46 dagar och 46 nätter var vad det tog för min baggy craving att återvända. Jag har köpt tre kjolar som är jättefina. SÖTA till och med.. Jag tänker inte ångra de köpen, för nu har jag tre alternativ till farmors 80-årskalas och hon kommer slippa rynka näsan åt mina söndriga, hängiga, för stora byxor. Man kan säga att det blir min present till henne :) Men alltså, nu är de tillbaka. Urtvättade, grånade, mer sletna än någonsin, men de LEVER! De har suttit på perronger och vägrenar, i damm och grus, på world social forums trottoarstenar, i tropiska skyfall, i brutal hetta, genom djungler och berg och idag ska de få åka på äventyr till Helsingborgs dagblad. De är asglada.

ÅÅåh jag är helt nöjd över att detta nu mer är en modeblogg. Jag kommer få så sjukt många läsare!

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om resa, baggy

Du tar så mycket plats

2009-07-07T12:32:00.000+02:00

med dina långa armar (se bild) och din stora personlighet.
Så det blir fetetomt när du inte är här.
Hasta augusti. Skicka många vykort.

ReMecca

För sent igen

2009-07-07T01:56:00.001+02:00

Försöker komma på vad jag ska skriva här om det för en gångs skull inte ska va Hej jag är rastlös, jag håller på att dö, jag har glömt hur man gör när man bor, jag har glömt vem jag är, vad jag gör och vart jag är på väg... helt säkert just för att jag inte är PÅ VÄG. Jag är i säng. Jag är på tåg, på buss, på jobb, på facebook. Jag sover för lite, jag äter för lite, jag gnäller för mycket.

Imorrn åker Rebecka till Portugal i en hel månad! Mecca blir tomt när bara jag och Gonz huserar. Hoppas på att Ramonchi och Benja kan komma och bo lite för att fylla upp all yta. I och för sig skulle jag kanske bli bättre på att äta och sova om det inte var för allt fint folk som hela tiden vill lekas med. Härliga homies... varva ner kan jag göra senare intalar jag mig.. mañana mañana typ om asmånga år kanske jag har tid att ha tråkigt. Men just nu, just nu vill hela min being ha ny erfarenhet, ny vy, ny kunskap, nya perspektiv.. Imorrn ska jag beställa hundrafemti böcker från bokus.

Ååååh...... gåshud........ mellangärdspain...det finns bara en person som kan ge mig det... och just nu är han online................. åt helvete. Han har ändrat sig igen. Vi har exakt samma skitzograd. Han är påväg hitåt.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, livet, resa

Drömma liv eller leva dröm

2009-07-03T03:31:00.000+02:00

En gigantisk gäsp hade sluppit ur mig om jag inte hade varit för sömnig. Ligger nersegad i en halvdöd, komakollapsad dvala och är just nu way too trött för att skriva egentligen. Idag har jag redigerat in räntesänkningar, Irak-offensiv och Ekebyfestival och vad Jante än säger så gick det rätt fint faktiskt :)

Jag skulle ju fatta ett beslut, där mitt i paniken... Ställa in min frekvens på nåt som inte brusar och bestämma mig för att lyssna på vad etern har att säga. Men jag hann inte riktigt eftersom kvällsbad kom före, sen tandläkare, tågresor och tidningsmakeri. Det fattas att fatta beslut. Och mer än det handlar om rent fysiska beslut som vart jag ska åka, eller inte åka alls, handlar det om livsinställning. Vad jag vill och varför, och vad som är värt.

Idag när jag och Pearl Jam åkte tåg med de skånska slätterna i fönsterrutan tunade en framtid in sig. OM jag får jobba på HD i höst och tjäna ännu några tusen tusenlappar så kanske jag lämnar svea lite senare än tänkt, men då för det störstaste och längsta äventyret i elli-lands vagabondiga historia. Det jag tjatat om sjukt länge, det jag saknar från då jag var 20, är gränslösheten; att resa och leva utan tidsramar, att vara fri att stanna hur länge jag vill, var jag vill, när jag vill. Det är dags att göra en supertramp, att segla way out west och försvinna lite. Tappa bort norr och hitta nåt annat. Ingen hembiljett, inga direkta planer, ingen deadline... stanna tills jag tröttnar, eller stanna för alltid.

Tiden är fortfarande rätt. Jag är känslomässigt obunden (läs singel/kärleksbefriad), inga bäbisar växer i min mage, inget fast jobb så långt ögat kan nå, och jag tycker fortfarande det är kul att sova på golv, soffor, i tält och hängmattor, och att leva i en ryggsäck har jag redan efter en månad börjat romantisera ;)

Drömmarnas tripp – livet på väg – är fortfarande inte uppfylld, och så kan vi verkligen inte ha det. UPPLEVELSEN regerar, kom jag och Pearlan fram till. Det skitzofrena, rollercoastiga, orgasmiga livet som vagabonda ska få ett par år till, och även om jag kommer bli dödens trött så är chanserna större att jag blir dödens lycklig. De promiskuösa vägarna fläker sig som värsta prostituerade och jag vill köpa, jag vill ha, jag betalar fan vad som helst för ännu en ride. Tummen upp och tummen ut. To get loved and get fucked. Hända det som hända må, för hända, det gör det. Det är det enda jag inte tvivlar på.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om livet, resa, rastlöshet

Sommartider HEJ HEJ

2009-07-02T12:00:00.000+02:00

Livsnjuteri

på hög nivå

toppat med kvällsbad i västra hamnen

med sambo-Becks och sambo-Gonz

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om livet, sommar

Sömnskrift

2009-07-02T01:33:00.000+02:00

Jag har Konrads kalasklister i hjärnan. Nu hänger den omkring i taket. Spider brain, spider brain.. lala... Ögonlocken sväller och väller ut över nedre fransraden. Jag håller på att somna... men jag vill inte... att alltid sova eller jobba bort livets kreativa timmar suger fet valba**e (som ewa skulle sagt, fast utan stjärnor). Jag är åtminstone pigg nog att gnälla. That I give me :)

Idag betalade jag 450 spänn till för att få höra att mitt tandkött fortfarande är oroväckande känsligt. Varför inte skriva en remiss och gå till en expert i Malmö, typ om 3 månader? Jo men visst, för jag sitter säkert inte i en båt påväg över Atlanten by then. Blir jag tvungen att styra upp livet runt mannen i munskydd? Det är frågan...

Idag ritade jag världen. OAS ställer ultimatum till kuppmakarna i Honduras. Zelaya for president eller inget, och stadskupper i Latinamerika i denna moderna tid går INTE för sig. Ja shit vad vi har mognat.

"De oberörbaras drottning", daliternas politiker Mayawati Kumari, har fått en rätt dödlig släng storhetsvansinne. I Indiens fattigaste provins, Pradesh, har hon uppfört statyer av sig själv för flera miljarder kronor. Sen hänger hon diamanter runt halsen och i öronen medan folk despar efter triviala ting så som en skvätt vatten och en bit väg. Den här nyheten priades före Kinas megabigga demo för demokrati, som fick en mininotis nere i vänstra hörnet. Jag skäms lite.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om jobb, världen

MECCA

2009-06-30T15:27:00.001+02:00

Rebecka bestämde att vi behövde nya couchsurfingfoton och satte igång och putsa hela vardagsrummet. Sen tog vi de här fina korten som kommer locka en än mer strid ström av vallfärdare till Mecca. De ska liva upp våra liv, de ska svetta ner våra sofftyg, diska våra kastruller och peppa oss med utländsk inspiration och kulinariska smakupplevelser! NU måste jag bara hitta en lucka i mitt ack så späckade schema.

Igår köpte vi en 15 kilos säck med potatis för 15 kronor på ett möllanhörn. "Invandrare vill inte ha så små potatisar", tydligen, därav det dumpade priset. Nu ska vi laga potatis i ugn, hasselpackspotatis, klyftpotatis, kroppkakor, raggmunkar, potatisbullar, pommes... eeh... vad mer? (ps. potatismos lär va en mindre bra idé, som gonzi iofs i skrivande stund försöker motbevisa)

Gonz, världen göttigaste kontinent, jag och Becks

Tre babes och 132 bilar

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Mecca

Vicky Ellinor Barcelona

2009-06-29T21:30:00.000+02:00

Nästan löjligt igenkännande. Hon vet vad hon inte vill ha, men inte vad hon vill ha. "Something else, something more..." Kroniskt rastlös och otillfredsställd. Om jag åker till Barcelona kommer jag ha sex med Penélope Cruz. Det är helt säkert.

Funkar laser?

2009-06-29T18:21:00.001+02:00

Kräftgång. Dejavu. Repris.
I'm back in helsingborg. I'm back på HD. I'm back i ett rastlöst paniktillstånd som får mig att storma ut ur farmors lägenhet runt midnatt och stå och ropa någons namn nedanför någons balkong. Sen en natt av vältrande och ältande, resor, kärlekar, förhållanden, desperation, tillit, bekräftelse, ensamhet, framtidsplaner, framtidsångest och limited edition rödvin fram tills klockan sex i morse. Skål för sommaren 2009! Må den bli sjukt bra...
Däckade soffa, sen säng, med ett blont litet ruffs vid mitt, snark från förr och ett ettrigt morgonljus genom mascaran. När vi vaknade framåt eftermiddagen kände jag mig som en röd, ångkokt kräfta. Och helt tillbakaspolad.

PLAY, tryck på PLAY!!

Är jag otillfredsställbar? Eufori kan inte vara mer än en stund, står det i sydis lyckoartikel. Jag lever för eufori. Eufori är mitt knark. Eufori är vad jag VILL HA, hela jävla tiden, och det är totalt och utterly ohållbart.

Jag vill fatta ett beslut istället för att fatta ingenting. Men först lite Vicky Cristina Barcelona.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om livet, resa, kärlek

Sunny sunday

2009-06-28T11:57:00.000+02:00

Solen strålar ner på mecca som om vi vore God blessed (vilket vi lär vara). Taffsar lite lätt genom fönstret på min nybronzade fräkenaxel och vill att jag ska gå ut på en balkong som vi inte har. Men så kul ska vi inte ha det!
Rebecka sitter mittemot och gör en portfolio som ska flörta in henne på en arkitektfirma i Portugal. Där kan hon börja sin karriär, köra mycket capoeira och leva lycklig i alla sina dagar med kanske en capoeirainstruktör. Jag tror! =D

Nu ska jag peppapeppapepppeppa, laga lite couscoussallad och bege mig tillbaka till sundets pärla för ännu en kväll på nattred. Sen ska jag sova min första natt för i år i farmors INTERNETLÖSA, sambofria lägenhet med ett väggur som bringar jordbävning varje hel och halvtimme... Kanske hänger jag kvar i helsingborg imorrn och skriver lite på sabbatslivsboken, eller leker med nån, eller åker tillbaka till malmö i ren och pur meccasaknad.

Ya veremos.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om livet, mecca, jobb

Tillsatser

2009-06-28T01:39:00.001+02:00

Tjena macarena vad detta JOBBANDE suger kolsyran ur mig! Jag blir plain, sin gas, stilla och matt, utan ett endaste litet bubbel. Orkade inte ens snacka med de trummande brassarna från Bahia som åkte samma tåg som jag hem till Malmö inatt. Det närmaste konversation jag kom var när en tjej sa "titta en spya" på portugisiska precis när jag gick förbi. Jag rynkade på näsan till svar. Jo, för det flöt alltså omkring en vattnig eller vodkig spya med inslag av vita bönor(?) såväl inne på toaletten och utanför. Viva att åka kommunalt på helgen! =D

Idag har jag redigerat skåne/sverige/danmark och hann äta först vid 22. Jag ser mig själv förvandlas till en bitter redigerare redan efter en vecka. Om planeringen är dålig, kortkommandona slutar fungera, inmonteringen av texter kollapsar och artiklar ligger dubbelt under mer än en avdelning, då börjar jag gnälla, precis som de fast anställda, och Noooo fucking no way NOO att jag ska bli sån. Så jag har lovat mig själv att sluta negga.. hålla fanan högt och sånt där. Det är ju ett så jäkla grymt jobb och jag är GLAD över att va där, bara det att det tar en stund att vänja sig vid att leva i HD-huset. Och det var så längesen jag inte disponerade över min egen tid.

Tiden ja, den ja... Den som ska räcka till allt, men knappt räcker till nått. Jag önskar jag var mammaledig. Det hade varit det bästa i hela världen tror jag. Men fram tills mina befruktade dagar ska jag tänka på happy feet och zenbuddhism. Och snart ska jag skriva färdigt min sabbatslivsbok. Det längtar jag efter.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om livet, jobb

Call me

2009-06-27T12:59:00.000+02:00

Så extra ensamt att ensam vara där man ensam vara inte borde
Så extra ensamt att ensam vara där ensam är en alien
E.T phone hooooooomeeeee ----->
Mitt knotiga parkinsonfinger extra long pekar mot starsen

Så extra ensamt att ensam vara där ingen annan ensam är
Så extremt extra ensamt att knacka på sin egen dörr
och be om att få komma in i sitt eget liv
En pygméutomjording på trappan
som pekar finger och dör med blommorna

Så extra ensamt att ensam vara där man ensam vara inte vill
Så extra ensamt när ufo-hjärtat brinner som värsta häxbålet
utan att sommartyget ens blir sotigt
Ingen ser att jag är utomjording

och han som gjorde det
håller på att bli människa

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om livet, ensamhet

Tager du?

2009-06-25T00:53:00.000+02:00

Har tänkt skriva i två dar, men inget skrivit har det blivit. Nu jävlar.
Ligger här alone i mecca och tänker att det är det här som är att landa. När sorgen släppt kommer den stora ultimata sucken som dränerar hela kroppen på allt det som var vägarna och på riktigt låter mig fatta att jag är HÄR nu. Min tyngd ligger i rosa lakan i en förstahandskontraktslägenhet och jag har ny kjol på mig. I två dar har jag redigerat familjesidorna på HD, kallat begravningsreferat för dödsannonser (i tal alltså, inte i tidningen) och fått otaliga frustrerade tillrättavisningar av familjereportern. ooo-viktigt.
Jag har även redigerat ett motoruppslag med testa-nya-bilen och yucatán-ungdomar-vann-volvos-miljöpris. Biltillverkare? Miljöpris? Annat nytt är att en älg gick lös i helsingborg city. Sen blev den skjuten.
Idag har jag druckit rödvin i park, lyssnat på levande toner från öst, träffat en länge längtad efter sambo och pimplat jordgubbsmojito på cuba café. This is my life. Eller kunde varit...

Det går inte.

Det går inte.

Det går inte.

Det går inte.

This is not me. Jag kan köpa hur många nya kjolar som helst, dricka hur många jordgubbsmojitos som helst, hänga park, hänga mecca, jobba jobb, plugga plugg, läsa böcker, se film, men LIVET!!!!! Livet finns där ute. Livet är att sunka runt i ett par baggy och två t-shirts och inte bry sig... livet är att vara bombarderad av nya intryck tills man blir så snurrig att toleransnivån spricker... livet är att utmana, att smälta, att drejas, att dö och återuppstå. Det är att driva för slumpvinden, öppna upp universum, ta varenda jävla dödlig drog och bli odödlig.... trycka världen mot bröstet och KÄNNA den.. ta pulsen på en livsstil, på en kultur, på ett språk, och alltid alltid alltid på sig själv... den där pulsen som skenar som galnaste hästen och får mig att klättra upp på avsatser som inte ens fantasin fantiserat fram. Och jävlar vilken utsikt sen... LIVET... vänta på mig! jag kommer! Ge mig tio veckor till sen gifter vi oss.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om resa, livet

Hon vet vad hon gör

2009-06-21T22:53:00.000+02:00

Sova sova sova säng säng
Imorrn ska jag ARBETA på min ARBETSPLATS helsingborgs dagblad. Det ska bli spännande. Till exempel ska det bli spännande att se hur många kortkommandon jag kommer ihåg. I övrigt tror jag att redigera är som att cykla; det sitter i muskelminnet (eeh.. eller nåt annat slags minne), men det betyder ju inte att man inte kan få tillfällig blackout och få för sig att släppa styret medan båda fötterna är på tramporna och cykeln STÅR STILL. Hoppas jag får redigera nåt lätt imorrn...

inte intressant Läs även andra bloggares åsikter om jobb

Sprit är skit

2009-06-20T12:50:00.000+02:00

Mecca-fest ----> Allianza ----> bakfylla from hell

Någon har gjort jordgubbscocktail på vår skärbräda i trä. Det ser ut som en fläck blod och ger något dramatisk till det tidigare blida köket. Någon la min mobil i en papperstallrik, spillde drink över den och lät den drunkna, jättelänge. Nu är samtalskvaliten ungefär lika högupplöst som en sån där "telefon" med plåtburkar och snöre. Någon försökte fylla mig. Jag försökte få någon att dansa "like no one is watching" och sa att han inte skulle tro att han var Justin Timberlake. (För då skulle däremot alla ha tittat på honom. Jag vet inte om budskapet gick fram)

Gonzi kom just in och undrade om man kan äta sill som legat framme hela natten. Sen åt han den framför mina skeptiska ögon. Nu ska vi se film och äta turkisk tårta.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om fest, fylla, bakfylla, turkisk tårta

Tankar om torn

2009-06-20T10:58:00.000+02:00

Sist fick jag till en lite bitterfittig ton när jag skrev om de fina livstorn "bofasta" lyckas mura upp medan jag sprider mina byggstenar all over the place. Bygga jobb, bygga vänskap, bygga kärlek, bygga EN (!) personlighet, ETT språk, bygga barn, bygga ikeamöbler, bygga högt och fint och tryggt och låta allt och alla bo i alla sina dagar. Men idag är jag brutalt bakfull och då får man vara mobbig mot torn. Ta ner dem på jorden alltså, ner hit till min cementgrund utan ände som jag manglat ut med jättemassor med kärlek och som jag inte skulle byta mot alla torn i världen EFTERSOM:

Torn kan köras in i av flygplan, rasa ihop och starta krig.

Torn kan luta (och få ofantlig mängd oförtjänt uppmärksamhet för detta.)

Torn kan vara skruvade och avstängda för obehöriga.

Torn kan vara fängelser dit både häxor och prinsar besöker en för att man har så långt fint hår.

Inget av detta skulle någonsin hända mig ;)

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om livet

Hej fantasifoster

2009-06-17T17:27:00.001+02:00

Jäpp, nu är det dags igen... extreme blog makeover och extreme life makeover, fast inte så extreme egentligen. Det är ju ett gammalt liv som ska kickas igång igen. Malmö, Möllan, Mecca, HD-jobb, parkhäng, sommarkort, falafel, cykeltur och lesbisk sushi. Nytt för i år är att jag ska försöka bo kvar i Malmö så mycket jag bara kan, även om jag misstänker att jag snabbt kommer spy på pendlandet, ge upp och ruttna bort i farmors tomma bruna lägenhet med det dingdongande vägguret som enda kompis. (och utan internet!) Uuh nackrys.

Ja, så alltså.. gammalt liv, men ny tid, och elli-land har nya gränser och rötterna kryper omkring strax under jordskorpan och undrar om de ska borra sig längre ner eller böka kvar i lösjorden. Första sorgen har lagt sig. Jag ser inte längre de jag lämnat projiceras på gången förbi folkets parkgräset. Innan skrattade de, sprang emot mig och skulle joina mitt picnickalas, och när de löstes upp kom hjärtvärken och tomheten över att de är så jävla långt borta och att jag antagligen aldrig mer kommer träffa dem. (Förutom la catalana Elisabet som kommer hit i augusti:)

Så får jag påminna mig själv att jag bygger på bredden... att allt jag gör, hela mitt liv, alla mina erfarenheter, alla mina val, alla mina hearts bildar en stor platt savann som inte de längsta armarna i världen kan krama om. För att bygga på höjden måste man stanna kvar, satsa mer koncentrerat, rikta in sig, vårda relationer, (en kloss till) samla vänner i samma stad, nätverka nära, (ännu en kloss) falla i kärlek, bryta upp skal, flytta ihop, skaffa fritidsintressen, träna, upprätta traditioner (och så en kloss till.) Så till slut har man ett sånt där fint torn med handikappanpassad hiss som gör det busenkelt att joja omkring mellan våningarna.

Mina sammanhang och mina världar är så många och så överallt samtidigt, och det är när jag återvänder till vardagen som känslan av skitzofreni och extremt finkornigt splittrad själ infinner sig. Folk sitter i sina torn och har det gött och vad gör jag då? Jo, då krystar jag fram nästa fantasifoster. Långsamt långsamt särar det på sina långa klibbiga ögonfransar och slår upp första fuktiga ögat mot världen. Planerna göder det, planerna föder det. Nästa äventyr, nästa resa... som ska ta mig tillbaka dit ut där jag känner mig hel.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Resa, rastlöshet